Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

samma erbjuda en säker väg ned till floden. FElefanterna hade förmodligen gjort samma slutsats som vi, och gingo derföre rakt mot detta ställe. Abdac och Mada, tvenne infödingar, som voro mig följaktlige, kommo genast fram till mig, och såsnart den förste märkte odjuren, försäkrade han mig, att de blifvit angripne af jägare och tagit till flykten. Jag vet med säkerhet, sade han, att så förhåller sig. De hafva blifvit indrifna inom en inhägnad och sedan brutit sig ut. Se der, utropade han, i det hans skarpa öga granskade de jättelika djuren, der är en med en pil i skuldran. Jag såg närmare efter och märkte den befjädrade pilen, som vaggade hit och dit på det djur, hvilket anförde flyktingarne. Abdac sade mig att de nu befunno sig i ett tillstånd af det högsta raseri och att de säkerligen skulle utkräfva hämnd, ifall de fingo fatt i oss. Jag stannade knappt så länge att jag hann se, att det var ungefär ett dussin elefanter, hvilka med den oerhördaste hastighet ilade framåt. De skola ej göra hästarne något ondt, sade Mada, då jag framställde ett förslag att lössläppa dem. Blott menniskor hafva något att frukta af dem! Jag väntade ej för att göra vidare frågor, ty de ofantliga köttkolosserna voro nu inpå oss. Helt nära intill observerade jag ett träd, hvari jag med lätthet kunde uppklättra. — Ej der, ej der! ropade Abdac, i det han skyndade förbi mig. Men jag förstod ej hvad han sade, och äfven om jag förstått det, skulle jag ej gifvit akt på hans råd, ty jag var