Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

Hvad vittnesutlåtandena beträffar, yttrade värdinnan i Richmond, att Miss Bankes kommit till hennes hus alldeles frisk, men att hon sedermera, då hon anfölls af diarrhe, genast blitvit mycket försvagad. Miss Sofia Bankes vittnade att hon aldrig varit ensam med sin syster; att Smethurst vägrat henne att vaka öfver den sjuka; att då man inbar en soppa, hade han förklarat att den vore för stark, hvarföre han tagit ut densamma för att blanda den med vatten; att han sagt att D:r Todds piller gjorde systern sjukare och att D:r Julius dödade henne med sin medicin; och slutligen att då han på aftonen återkom från polisen, hade han varit mycket upprörd och sagt att D:r Julius beskyllde honom för att ha dödat systern. Han gick derpå fram och kysste denna, som igenkände honom. En advokat i Richmond berättade att D:r Smethurst den 30 April kommit till honom och gifvit honom i uppdrag att uppsätta ett testamente åt en dam, såsom hvars intime vän han betecknade sig sjelf, och hvilken ville testamentera honom hela sin förmögenhet med undantag endast af en broche. Advokaten hade uppsatt testamentet samt långsamt och tydligt uppläst det för damen, hvilken gjort en anmärkning, då hon hörde sig betecknas såsom Miss. D:r Smethurst hade då anmärkt att de ännu ej voro gifta, men att de skulle förenas, såsnart några arfsangelägenheter blifvit utredda. Det upplystes tillika att Miss Bankes egde ett hypothek af 1,700 p. st. värde, och dessutom inkomsterna af en lifförsäkring på 5,000 pund. De tre läkarne, hvilka skött den aflidna, äfvensom Professor Taylor jemte andra medicinska vetenskapsmän hördes nu och förklarade att enligt deras åsigt dödsfallet varit en följd af förgiftning i små doser. Af dessa vittnesbörd var Professor Taylors det, som tillfölje af dennes stora rykte såsom kemist, verkade mest ofördelaktigt för den anklagade. Professorn hade dock misstagit sig i en af sina analyser, bvilket han sjelf fick erkänna. Emellertid stod det alltid qvar såsom en visshet att i några af de analyserade uttömningarne arsenik förefunnits. Läkarne tillkännagåfvo äfven att under obduktionen upplysts, att den aflidna varit hafvande. Få detaljer angående liköppningen blefvo dock meddelade, emedan förmannen för de edsvurne i detsamma blef vanmäktig, hvarföre presidenten, som ansåg detta illamående förorsakas af det motbjudande ämnet, förklarade, att vidare upplysningar i det afseendet voro onödiga. Den anklagades advokat fick derefter ordet. Han måste naturligtvis prisgifva D:r Smethurst i afseende på sitt tvegifte och förklarade sålunda att Miss Bankes och den anklagade gift sig af kärlek och att deras plan varit att afvakta Fru Smethursts död, hvilken, då denna var öfver sjuttio år, ej kunde vara långt aflägsen, för att inför verlden erkänna sig såsom makar. De hade, sade han, lefvat lyckligt med hvarandra; D:r Smethurst hade dragit den ömmaste vård om den aflidna och det skulle vara onaturligt att tänka det han tagit hennes lif. Likaså onaturligt vore det att tänka det han, för att åtkomma hypotheket på 1,700 pund, skulle uppofirat lifräntorna af 5,000 p. st. hvilka naturligtvis genom hennes död gingo för den anklagade förlorade. D:r Taylor hade irrat sig i ett afseende, och kunde således ej hans utsago anses ofelbar. Wismuth hade föröfrigt användts i den sjukas medikamenter, och denna metall innehåller arsenik. Det fanns också flera läkare och kirurger, hvilka uttalade sig till förmån för D:r Smethurst. Åtskilliga berömda läkare hördes nu, af hvilka många i motsats mot de förra ansågo att Miss Bankes dött en naturlig död. Äfven de framhöllo liksom den anklagades advokat att i de medikamenter som användts, innehölls arsenik och antimon. En hel mängd symptomer, vanliga vid förgiftning med mineralier, hade saknats. Ingen arsenik hade blifvit funnen i