Göteborgsposten – 14 september 1859, sida 1

ligen sedermera kunde befinnas vara oskyldig. Slut ligen kom, aftonen den 2 September, befallning 0 afrättningens inställande under her Mujestys plea sure, såsom det i engelska lagspråket heter. De med menas ej att dödsstraffet på någon bestämd el ler obestämd tid blifvit uppskjutet, utan att den döm da blifvit benådad till lifvet. Ilvad som sedermer blir hans öde, om han kommer att dömas till lifstids fängelse eller rent af förklaras oskyldig, om han ska dömas för tvegifte eller ej — allt detta är ännu oa! gjordt. Då den fångne blef underrättad om detta beslu syntes han ej så upprörd som man väntat att få s honom. Det lugn, hvilket utmärkt honom under he la processen och som under sista veckan öfvergåt nära nog till glädtighet, öfvergaf honom ej heller detta skakande ögonblick. Han tryckte fängelsegu vernörens hand, förklarade i allvarlig ton sin oskul och tillade: Huru förfärligt skulle det ej varit at dö en skymflig död för ett brott som aldrig blifvi begånget. Det kan förefalla underligt att Englands utmärk taste läkare kunnat vara af så skilda tankar anga ende dödsorsaken. Men förhållandet är att vetenska pen vid långsam förgiftning blott genom de noggran naste analyser förmår att upptäcka det dödande äm net. Förgiftning i små doser är någonting som förs i senare tider genom vetenskapens framåtskridand blifvit bekant. Olyckligtvis hafva kemi och läkare konst, då de skapat en möjlighet för detta brott, e på samma gång kunnat finna tillförlitliga indicier fö detsamma, då det verkligen blifvit begånget, och de är denna vetenskapens otillräcklighet, som förorsaka de olika åsigterna hos dess idkare.