Göteborgsposten – 10 september 1859, sida 1

Enkan, som förmodligen ej hade särdeles stora skäl att rosa sitt förra äktenskap, utbrister i ett högljudt skratt. Men jag är skyldig er mitt lif, madame! ropade den olycklige simmaren, ,jag är hederlig karl och måste betala min skuld. — Jag tviflar ej på er goda vilja, min herre! svarade enkan, ,men ni kan väl ej tvinga mig att mot min vilja antaga belöningen för ert lifs räddning. — Då, min fru, är jag förlorad! ropade den unge mannen pathetiskt, räddad af ett fruntimmer skall jag blifva ett föremål för tusentals skämt och speglosor. — ,Ack, förlåt min indiskretion att draga er ur vattnet. — 0, min fru, bad den förtviflade, ,gif mig åtminstone tillfälle att, förstås till lands, göra er en liknande tjenst. — ,Välan, förklarade enkan slutligen, ,efter ni nödvändigt önskar det, så vill jag göra hvad jag kan för er. I morgon återvänder jag till Paris; om lördag har jag sällskap församladt hos mig, och ni skall erhålla bjudning till detsamma. Ni skall då observera en gammal kapten på half sold, som sedan två år gör mig sin kur, hvilket är mig odrägligt. Denne man är en beryktad grälmakare och duellant, han skjuter mycket väl och sigtar ännu bättre. Ni skall söka tvist med den ledsame kaptenen och befria mig från honom, jag räknar derpå. Visserligen är saken ej utan lifsfara, men detta var ju er önskan. Förstå vi hvarandra nu? — ,Jag är förtjust — i högsta grad, svaraded en räddade, strykande sina mustascher, ,min räddarinna kan räkna