Göteborgsposten – 10 september 1859, sida 1

Han såg — och mäktigt han sig kände dragen. — Ett högre ljus då upp för honom gick. Bort öfver lifvet, frågorna för dagen Och ögonblickets kraf då flög hans blick. Han såg då nordens framtid byggas härligt På folkens brödrasinnes fasta grund. Sin hand han räckte öfver Öresund Till broderligt förbund, så fast och ärligt. Den blef ej fattad. Matt den sänktes sedan. Det var hans sista kraft, hans sista syn. Ty kungars kung hans dagar räknat redan, Och dödens natt föll på hans ögonbryn. Lik Moses fick han blott till gränsen hinna Och der på afstånd skåda löftets land. Han skulle endast trampa öknens sand; Och gåtans lösning återstår att finna. Fantast må krämarklokhet honom kalla, Förlegad visdom må förkasta hans! Historiens utslag en gång måste falla; För en har den ett ris, för en en krans. Ve den, som sof, när morgonklockan klingat! Ve den, som stunden nyttja ej förstår! Men fruktlöst ej den menskas lif förgår, IHvars själ en mäktig tanke har bevingat. Jag kallar, ungdom uti nordanlanden ! Kring denna kista nu enhvar af er, Hvars hjerta öppnat sig för brödraanden, Enhvar, som nordens sak ej ötverger, Enhvar, som sett den höga, öppna pannan Och lyssnat till hans milda, varma ord Och instämt gladt: ej folken i vår nord Numera kunna strida mot hvarannan. Hans minne mån J hålla högt i ära! Ett vallfartsrum hans graf må bli för er! Hans tanke mån J ut i lifvet bära Och i dess fält som säd den lägga ner! Den spirar upp, när solen värma sänder, Och kärnfull rika ax den vecklar ut Och höljer mognande med guld till slut Hvar tufva och hvart fjell i nordens länder. Låt hvalfvet stängas till, der han nu hvilar, De båda tvillingfolkens trötte drott! Ej glömmas skall, när tiden framåt ilar, Att hvad han tänkt och velat varit godt. Om ej hans vilja alläd blef fullbordad, Om ej hans handling alltid frukter bar, En ädel furste, kär för norden, var Dock kungen, som i dag har blifvit jordad. ——— 0