Göteborgsposten – 10 september 1859, sida 1

FT — — Låt vara att den kung, som här skall hvila, Haft fel — ja stora fel, om du så vill — Att hellre än att raskt mot målet ila, Han velat långsamt närma sig dertill; Att han för hinder vikit, fast med smärta, Ja vilse drifvit kring på tviflets haf; Det likväl sägas skall här vid hans graf: Han var en kung med tanke och med hjerta. Han menskan älskade. Han såg en broder I vadmalströja som i sammetsdrägt. Der knappt ett drag fanns qvar af samma moder Han kände sig dock vara bland sin slägt. Från lifvets solbeglänsta höjd han sänkte Sin blick ner i dess mörka, dystra vrår, Och landets dolda brister, djupa sår Han såg och städs på botemedel tänkte. Han såg igenom häktets tjocka murar En lömsk och trotsig skara, höljd af skam, Der stängas in som vilda djur i burar På lastens väg hvarann att drifva fram. Han ser hur synden fram ur straffet qväller Och huru stränga lagbud alstra brott. Han mildrar domar, som förvärra blott, Och hoppet lyser klart i mörka celler. En giftig orm han tidigt känna lärde. Kring mången hyddas tomma härd den smög Och qvinnans lycka, mannens lön förtärde Och slägtets kraft i många leder sög. Då samlades hans bästa män på tilja, Och mången sanning kraftigt taltes ut Och frestelsernas välde bröts till slut Af lagens makt och kungens ädla vilja. Och fast uti det land, der drufvan glöder Och pinien växer stolt, hans vagga stod, Och fast han, när han kom hit upp från söder, Ej nordens seder, ej dess språk förstod, Med denna stam han sammanväxt är vorden. Dess saft som blod uti hans ådror rann, Hans hjerta närdes af dess rot och brann Med södrens varma kärleksglöd för norden. Ja detta klippland, fattigt men tillika Så rikt, han älskade med all sin själ. Det land, der vintrens skuggor långsamt vika, Der sommarns dikt är kort, men skön likväl, Der malmens ådror bergen rika göra, Der dalens jord ger blott ett sparsamt bröd, Der män med ögat ljust och kinden röd Ha kraft att smida svärd och svärdet föra. De folk, bland hvilka han sin spira förde, Han älskade som fäder älskas blott. Hans tanke, håg och handling dem tillhörde Med kärlek ock de lönade sin drott. Han deras språk och lynnen höll i ära Och lefde deras lif i egen borg Och delte deras glädje, deras sorg. — Med sorg de honom nu till grafven bära. Han älskade den skatt af stora minnen, Som de ha gömt i saga och i sång, Om ädla qvinnor, män med hjeltesinnen, Som nordens makt och ära skapt en gång, Det hopp, som forntidshäfden åter tänder I hvarje stolt, i hvarje manlig själ, Att nordens folk sitt eget ve och väl Har nu och alltid uti sina händer. Hos pordens ungdom han förnam en trängtan, En helig känsla, väckt af blodets band. Han såg den mötas, förd utaf sin längtan Ich jublande förenas hand i hand. u Tan såg dess vårdkas, när med lågor klara li Den brann bland Norges fjell, på Fyrisvall. s blod den döptes snart vid Thyras vall g ch fridlyst blef utaf de lärdas skara. b ——— —. C— —————.-? —