Göteborgsposten – 10 september 1859, sida 1

Se per, snor den hastigt med händerna, och den uppfyller sitt ändamål likaväl som ett stycke segelgarn skulle gjort. Kortligen, man skulle icke kunna taga sig fram utan papper i Japan; och derföre bruka också de kloka japanesiska svärmödrarna att göra det till ett vilkor i äktenskapskontraktet att hustrun får ett visst förråd af papper, på det icke en tyrannisk man må neka henne denna nödvändighetsartikel. Kapten Osborn meddelar följande märkvärdiga exempel på en japanesisk besvärjares skicklighet. Den 25 Augusti bjöd lord Elsin alla kommissarierna — som förde den japanesiska regeringens talan vid traktatens afslutande — på middag; och de infunno sig en timma tidigare än de voro väntade och hade med sig en besvärjare, på det hans excellens skulle kunna göra sig ett begrepp om taskspeleriets ståndpunkt i Japan. Genast improviserades en teater i ett rum, som vette åt tempellunden; stolar och bänkar placerades på en vacker grön plan; ambassadören, kommissarierna och ett stort antal officerare voro åskådare. Besvärjaren hade ett städadt och aktningsbjudande utseende och var klädd i en vid sidenmantel. Han var biträdd af en stackare, som slog oupphörligt på en trumma och roade de japanesare, som skockat sig bakom oss genom yttranden, som vi naturligtvis icke förstodo. Den gamle mannen utförde många taskspelerikonster med en skicklighet som öfverträffade allt hvad vi sett i den vägen, men när han lät oss se det berömda konststycket med tjärilarna, grepos vi af häpnad. Vår japanesiske Merlin satt med korslagda ben på omkring femton alnars afstånd från oss uppå den plattform, som kammargolfyet vildade; bakom honom stod en förgylld skärm med en afbildning af Fusi-hamas spets i blått och hvitt på den glänsande bottnen. Han vek upp sina ärmar och lät åskådarne se ett stycke papper, liknande gyllenduk, som han höll i sin hand. Det var omkring sex tum i qvadrat, och han formade deraf med mycken skicklighet en fjäril med utsträckta vingar, som voro en tum långa. Sedan han lagt fjäriln i sin flata hand för att visa hvad den var, ställde han de begge ljusen, som stodo bredvid honom så att han kunde tl.gta med solfjädern utan att inverka på lågorna och började derefter sätta pappersinsekten i rörelse genom att långsamt röra solfjädern. Ett drag från motsatt håll gjorde fjärilen motspänstig, och han flyttade skärmen något för att förekomma detta. Derpå kastade ban fjärilen upp i luften och den tycktes erhålla lif af solfjäderns rörelser; än flög den i kretsar och sänkte sig mot den, än sväfvade den längs dess kant och laddrade den öfver den, alldeles som man ser en fjävil fladdra öfver en blomma en vacker sommardag och sedan flyga liksom skalaktigt bort för att snart itervända och sänka sig ned med vingarna skälfvanle af dess sprittande liflighet. Man kunde ha svurit på att den var lefvande. Nu flög han mot ljuset, men plef kallad tillbaka af besvärjaren, som genast gaf len ett sällskap i en annan fjäril, och nu stego de vegge uppåt och lekte omkring gubbens solfjäder i let de ömsom sväfvade längs solfjäderns kant och ;pmsom koketterade för hvarandra. Vi sågo flera gånser dem på hvar sin sida om solfjädern, hvilken bevärjaren då höll nästan vertikalt och gaf en kort, vastig rörelse; derpå flög den ena fjäriln öfver till len andra och begge sväfvade bort liksom på lek och kommo sedan tillbaka. En vext i blomma stod i en ruka i rummet; genom solfjäderns långsamma röreler fördes de små vackra djuren dit, och tänk då wilken förtjusning! huru de flögo lekande omkring Nladen, vidrörde blommorna, kysste hvarandra och lerpå åter sväfvade bort med verkliga fjärilars utsende och behag! Åskådarne voro utom sig af förtjusing, och både unga och gamla klappade i händerna. tepresentationen slutade med att gubben kom till ampen på några stegs afstånd från oss med sina fjäilar, hvilka fortforo att fladdra omkring honom och