Göteborgsposten – 7 september 1859, sida 2

skuldran, med hvilken den numera var förbunden blott genem senorna. Han störtade åter in bland sockerrören, böjde sig ned och förblef under alla senare efterspaningar oupptäckt. Under följande vinter skulle samma negrer under uppsigt af uppsynipgsmannen afrödja en inre del af skogen. Länge emotstod ett jättelikt acajouträd flammorna; man såg sig nödsakad att genomsåga dess rötter, Det störtade då med vidt ljudande dån till marken och klöf sig midt i tu. Huru stor var ej arbetarnes förfäran då ur den ihåliga stammen föll ett jättelikt benrangel. Man betraktade hvarandra med rysning ; men då någon gjorde den anmärkningen att en arm felades på skelettet, bjöd uppsyningsmannen med piskan — tystnad. Då framstörtade plötsligt en neger, utstötande detta strupljud, som förkunnar den svarta mannens högsta raseri, hans hämnd och hans oförsonlighet Med ett språng, raskt som tigerns då han lurat på sin fiende, störtade negern på den förhatade bödeln. Under det han med väldig hand böjde dennes hufvud framaät, stötte han rytande sin knif upprepade gånger i uppsyningsmannens nacke, tills mannen rykande i sitt blod föll till marken. Ännu sammandrogs den fallne i dödskampens ryckningar, då skogen återskallade af frihetens jubelrop, hvilka, utstötte af femtio strupar och förda på ekots vingar, uppfyllde urskogen med ett plötsligt, ett dystert lif.