Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 1

Garibaldis Hustru. Bland de märkvärdigheter ur sitt lif, som Garibaldi har offentliggjort, berättar han, huruledes han gjorde den tappra amazons bekantskap, hvilken sedermera blef hans äfventyrliga lefnads följeslagerska. Efter en blodig fäktning, i hvilken alla hans italienska vapenbröder fallit, befann han sig i närheten af Burra, vid ostliga delen af inloppet till Jayuna i Södra Amerika. ,Tillfälligtvis kastade jag blicken på ett hus säger han ,och bemärkte der en ung dam, i hvars yttre jag iakttog något utomordentligt. Det intryck jag erfor var, af någon orsak för hvilken jag ej kunde göra mig sjelf räkning, så mäktigt att jag genast gaf befallning att stanna och begaf mig fram mot huset. Först der sade jag mig att ingen kände mig och att jag ej kunde presentera mig sjelf. Snart träffade jag dock en invånare från närmaste stad, med hvilken jag blifvit bekant straxt efter min ankomst till Montevideo. Hans familj inbjöd mig ej långt derefter på kaffe, och den första person, hvilken inträdde i rummet, var just den unga dam, som på ett så hemlighetsfullt och oemotståndligt sätt dragit mig till sig. Jag helsade henne; vi blefvo hastigt bekanta, och jag fann nu att den förborgade skatt jag upptäckt var af sällsynt, af oskattbart värde. Senare har jag ofta gjort mig förebråelser öfver att hafva ryckt henne från hemmets fredliga tillbakadragenhet, för att störta henne i mödor, lidanden och faror. Redan under striderna mot Rosas utvecklade den unga kreolskan ett sällsynt mod. Hon beledsagade ständigt sin make och fäktade till sjös och lands vid hans sida. En gång fick hon en kula genom hatten, hvarvid äfven en fläta af hennes hår bortfördes. En annan gång red hon öfver tolf mil allena midt i natten genom ett fiendtligt land. Garibaldi berättar derom följande: Anna tillryggalade denna väg i mörkret och hennes djerfhet var sådan, att mördarne flydde för henne, senare berättande att ett öfverjordiskt väsende förföljt dem. De träffade i sjelfva verket genom dessa ord sanningen. På en vild häst, den man gifvit henne i ett hus vid vägen, sprängde hon, beledsagad af blixtrar, genom den stormiga natten öfver en klippbetäckt och bergig nejd. Fyra fiendtliga ryttare, som höllo vakt vid floden Cauvas, blefvo, då de sågo henne framila, öfverväldigade af fruktan, emedan de trodde sig se ett spöke. Då hon nådde stranden af floden, som genom regn uppsvällt till en farlig bergsström, uppsökt. hon ingen båt utan steg af hästen, dref denne i vattnet, fattade tag hans svans och lät på detta sätt draga sig genom vattnet. Det afstånd hon tillryggalade var ej mindre in femhundra steg; dock kom hon lyckligt öfver till undra stranden. Under en flykt undan fienden satt won i fyra dagar oafbrutet till häst och smakade hela