Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 1

togo en annan kosa än den i hvilken vi föregående dagen hade tågat, ty den dödade hästen hade blifvit släpad i sydlig rigtning, då deremot det lejon, vi föregående dagen dödat, hade påträffats norr om byn. Ungefär en half mil från denna kommo vi in i en trång klyfta mellan två berg, genom hvilken flöt en liten ström och som måtte varit mycket fruktbar, ty alla slags träd och buskar vexte der i stor yppighet. Denna klyfta förde oss till en klippmassa hvilken vi måste bestiga. Klättringen blef mig svår, ty vägen var ojemn och hård; vandraren måste hoppa från klippa till klippa, understundom med den sköna utsigten att störta ned i en femtio till sextio fot djup afgrund. Men jag kom öfver, jag liksom de andra, fästän ej med samma lätthet, och på andra sidan återfann jag strömmen. Vi befunno oss nu på en af de mest romantiska punkter jag någonsin såg. Det var en klyfta liksom den hvilken vi nyss lemnat. Den var dock vidare. Det rika gräset växte högt kring bäckens stränder; sköna träd stodo i ljusa rader bredvid hvarandra; blommor utvecklade sin skönaste prakt, och på båda sidor reste sig lodräta klippväggar. Vi hade en stund bortåt gått uppåt strömmen, då jag några och sextio steg framför mig såg en rörelse bland buskarne som vexte deromkring. Hundarne begynte vädra; i nästa ögonblick uppsprungo en flock gazeller och ilade mot bergen. Det var vackra djur, och då jag såg dem beslöt jag att, om möjligt, skjuta någon af hjorden.