Göteborgsposten – 31 augusti 1859, sida 1

SV TT VIBBOLAINL a naren. De djupsinniga politiska spåmän, som residera på Europas förnämsta tidningsbyrå, hade förutsagt ett mångårigt krig utan några afgörande fältslag, och de visa herrarne fingo knappast hemta sig från sin öfverraskning mellan de segerrika bulletiner, som telegrafen fick att fortälja. Nu började man tro att Osterrikes sista stund var slagen; Ungern var färdigt att ånyo afskaka sina bojor, det trolösa Albion klappade i händerna åt sin gamle bundsförvandts nederlag och de tyska staternas stridsifver tycktes nästan ha dunstat bort i tomma bravader och hotelser, när Napoleon ett tu tre slöt en fred, som gjorde honom till löftesbrytare, i det den lemnade Österrike i fortfarande besittning af Venetien. Hela Europa undrade och frågade: hvarföre? För att göra påfven och det inflytelserika franska presterskapet till viljes, säger en. För att komma på intim fot med den andryge, habsburgske kejsaren, som hittills hållit parvenyen på distans, och sålunda så godt sig göra låter legitimera sig, säger en annan. För att ej reta tredspartiet i Frankrike mot sig, påstår en tredje. För att komma helskinnad hem, menar en fjerde. För att förvåna verlden, säger en femte. För att snart få omfamna sin sköna gemål, säger en sjette. Men Napoleon låter folket prata och drager hem och håller i spetsen för sin armå ett triumflåg i sin hufvudstad, i jemförelse med hvilket de romerska filtherrarnes borde heta simpla ovationer. Njelf utgör han naturligtvis medelpunkten i hela tillställningen och spelar som vanligt sin roll å merveille. Han helsar sin gemål och sitt folk mit aller Anstand, kysser Frankrikes barn och låter det rida gränsle framför sig på hästen. Och hvad som är bäst af allt, han består denna gång sina trogna undersåter en syrpris, som måste framkalla det varmaste bifall, i det han ger sina politiska motståndare tillstånd att återvända till sitt fosterland. Med undantag af den försigtiga börsen, som hänger läpp och gronderar en smula, jublar hela Paris, hela Frankrike. Lycklige Napoleon, som nu kan hvila på sina lagrar! Misstag, mina herrar, komplett misstag! Nu är det minsann ej tid att lägga sig och sofva! Nu är det som Mellan-Italiens affärer skola rangeras, och dertill fordras den allra superfinaste napoleonska statsklokhet. Hvad skall man göra af detta Toskana, som ej vill veta af den furste, som i samråd med sina söner beslutat lägga sin egen hufvudstad, det sköna Florens, i aska? Och hvad skall man taga sig till med detta Modena, som envisas att ej vilja mottaga den hertig, som varit sitt folks tyrann och Frans Josefs vasall? Och hvad med Parma, der inga rödrepublikanska uppträden, som kunna ge anledning till väpnad intervention i ordningens och — hertiginnans intresse, låta arrangera sig? Och hvad med Legationerna, som haft den gudlösheten att befria sig från den helige fadrens ok? Och huru skall man bete sig mot det näsvisa Belgien, som vill låta befästa Antwerpen, ögonskenligen i den afsigt att eröfra Frankrike? Stackars Napoleon! När skall han njuta af sin höga ställnings behag, af det husliga lifvets fröjder, då den framgång, som kröner alla hans företag och gör honom till skiljedomare mellan regenter och folk, ger honom så många trassliga härfvor att reda och framkallar så många afundens stämplingar. Det är betänkeligt att vara nimndeman, säger ett gammalt svenskt ordspråk. Vida betänkligare ändå att spela Europas försyn! Der kommer arfstorhertig Ferdinand af Toskana och bugar sig för parvenyen i Tuillerierna och pekar på löftet i fredspreliminärerna angående de italienska furstarnes återinsåttande i sina värdigheter. Och så skrifver hertiginnan af Parma och framställer sma och sina söners anspråk på ett så bevekande sätt, att Napoleon III, som gerna vill visa sig förekommande mot en dam, hvars förfäder under flera hundrade år beklädt den thron, han sjelf innehar, blir ordentligt generad. Och så förfäktar grefve Colloredo vid det gröna bordet i Zärich ifrigt de Habsburg-Lothringiska furstarnes sak. Men å andra sidan afsätta nationalförsamlingarne i Toskana och hertigdömena de resp. dynastierna och vädja till kejsarens löfte att folken sjelfva skola välja sina regenter, och Garibaldi i spetsen för 40,000 man är redo att gifva eftertryck åt deras beslut. Hvad skall nu Napoleon göra? Ehuru vågadt det kan synas att vilja föritsäga den outgrundhges handlingssätt, tro