Göteborgsposten – 31 augusti 1859, sida 1

———— ivÄ— — — — F — V ———————— I grundval, och genom att i Italien vilja bekämpa en princip, som han har att tacka för sin egen makt, skulle han gifva sina fiender ett farligt vapen mot sig. Huru skulle dessutom han, som i sin hittillsvarande popularitet eger sitt egentliga stöd, kunna våga att gifva dessa härar, som han för icke längesedan kallade att strida för Italiens frihet, ett motsatt uppdrag? Det goda intryck, som den af honom utfärdade amnestien gjort i Frankrike, skulle utan tvifvel efterföljas af en djup och allmän förbittring, om han sökte att påtvingaitalienarne dessa dynastier, som de afsky. Han har dessutom intet eget intresse i att understödja den österrikiske kejsarens lydfurstar. Österrikes uppträdande till deras förmån, behöfver han ej låta inverka på sig, då det visat sig huru litet detta kan uträtta på egen hand och det kan tagas för afgjordt att om han vädjar till en europeisk kongress åtminstone England och Ryssland skola förläna sitt moraliska stöd åt den så tydligt uttalade folkviljan. Frågan om legationerna torde vara af ännu mera invecklad natur. Det ligger uppenbart Napoleon mycket om hjertat att stå på så god fot som möjligt med påfven, och ehuru han vid flera tillfällen erkänt att Hans Helighets styrelse icke är ofelbar, så är det dock mera önskligt än troligt att han undandrager densamma sitt mäktiga stöd. Franska presterskapet utöfvar ett stort inflytande på den okunnigare delen af det franska folket, särdeles i departementerna, och Napoleon vet alltförväl hvad han skulle riskera om han förlorade dess bevågenhet; derföre visar han dess i Rom residerande öfverhufvud en undfallenhet, som näppeligen kommer någon af Europas öfriga suveräner till godo. Allt hvad man kan hoppas är derföre att han använder sitt inflytande hos påfven — hvilket naturligtvis stigit ansenligt efter österrikarnes utrymmande af kyrkostaten — till att utverka att denne genom reformers införande och styrelsens sekularisation söker förlika sig med sina rebelliska undersåter. Hvad Antwerpens befästande angår, så har denna fråga af en af kejsarens hoflitteratörer, Granier de Cassagnac, blifvit behandlad på ett sätt, som icke kunnat annat än väcka uppseende och harm icke blott i Belgien utan ätven på andra sidan kanalen. Hr de Cassagnacs påståenden att kung Leopold i detta full följer engelska inspirationer och att England önskar ha en fästning att tillgå på kontinenten för ett blifvande anfall på Frankrike, äro af så iögonfallande orimlighet, att de endast gifvit anledning till den, som vi hoppas ogrundade suppositionen att Frankrike söker sak med England och Belgien samt att denne herres angrepp mot dessa länder bebådar lika allvarliga händelser som det hans kollega, hr de Gueronniere, tillät sig mot Österrike i vintras. Den goda tanka vi hysa om kejsar Napoleons sunda förstånd gör att vi icke kunna dela dessa förmodanden. Äfven om, hvilket vi betvifla, han kunde ingifva fransmännen lust för att göra en påhelsning hos grannarne på andra sidan Kanalen, så vore det otänkbart att något önskligt resultat kunde uppstå deraf. Att fransmännen skulle kunna, likt nordens gamla vikingar, eröfra kusterna och till och med bemäktiga sig hufvudstaden anse vi visserligen ligga inom möjlighetens gränser, men säkert är att de ej i längden kunde behålla en tum af det gamla Englands jord. Om Napoleon under dessa förhållanden börjar krig mot sin goda vän och granne drottning Victoria, måste man antaga att han endast gör det för nöjet att snart få sluta fred, då hans farbror tvertom påstods endast sluta fred för nöjet att snart få börja krig.