Göteborgsposten – 24 augusti 1859, sida 1

förening med Frankrike, så skall en sådan tvifvelsutan äfven gå för sig, och denna Åsigt kan ej rubbas af det nya förslag till Italiens ordnande, som från en viss sida utgått. Då Modeneserna hafva samlat en armå af 30,000 Italienare för att möta sin hertig i fall han skulle försöka att med våld återtaga kronan, skulle man, för att undgå en militärisk sammandrabbning, lösköpa sig från honom med en anständig penningesumma; Toskana och de små hertigdömena skulle få frihet att, såvida omröstningen utföll i sådan rikning, förena sig med Piemont, men i denna händelse skulle hertiginnän af Parma (som komprometterat sig genom att före freden skritva underdåniga bref både till kejsaren af Osterrike och Frankrike) eller hennes son hafva ön Sardinien, och slutligen skulle den unge storhertigen af Toskana få Navoyen. Härtill knyter sig ryktet att Frankrike möjligen för Korsika kunde inträda i det lItalienska statsförbundet. Allt detta är dock blott lösa rykten. Man skall troligen ej afvika från den en gång åtminstone i tysthet erkända principen, att folken sjelfva böra hafva en röst vid afgörandet af deras öde. Och då Italienarne, sedan den första otillfredsställelsen och förstämningen gått öfver, i allmänhet hafva uppträdt förnuftigt och konseqvent samt — måhända till följe af under hand meddelade goda råd — med en praktisk takt, som icke alla folk under dylika omständigheter visat; då de icke velat förspilla tiden med konstitutionella författningsfrågor och republikanska experimenter förrän deras gränser och existens som sjelfständiga stater äro betryggade och fastställda, och då de slutligen icke utan fintlighet hafva uttalat, att de blott önska konstitutionel ombildning på den legitima basen af national omröstning, på hvilken ,,det starka och ärorika Fränska kejsardömet är bygdt, så har man all anledning förmoda, att ätven Savoyen och Sardinien skola tillfrågas förrän man afgör deras öde. Frankrike, som afbröt kriget, för att ej, genom krigsskådeplatsens utvidgning, sätta Italiens knappt eröfrade oberoende på spel, har nu åtminstone den förpligtelse och utan tvifvel tillika fast vilja, att tillse det de vunna resultaterna ej gå förlorade, så att det ej må ådraga sig nya och mera grundade beskyllningar. Napoleon har nyligen skrifvit ett mycket artigt men dock tydligt bref till Påfven, på hvilket denne skall hafva gifvit ett undvikande svar. Måhända strandar iden om ett statsförbund mot Påfvens hårdnackenhet, hvilket dock ej bör hindra de öfriga staternas organisation. Napoleon öfver: gifver icke den idå han engång fattat, och han skall nog med klokhet och på omvägar uppnå det väsendtligaste af hvad hans värda samtida hindrat honom att uppnå på den raka vägen. Han skall härtill hafva försäkrat sig om sin förre fiendes hjelp; ty efter hvad man med anspråk på visshet berättar, var icke fredens afslutande det vigtigaste som uppgjordes vid sammankomsten i Villafranca, utan detta utgjordes af den af Napoleon företagna moraliska och politiska omvändelsen af sin unga kollega. Han skall hafva mottagit löfte af Frans Josef om en fullständig ändring i regeringssystemet, och skall hafva vunnit honom för sin nationala grupperingspolitik, som, genom att uppfylla folkens billiga önskningar, skall tillförsäkra Europa frid och en lugn utveckling.