Göteborgsposten – 10 augusti 1859, sida 1

långa tåg, som de voro i beredskap att kasta till den skeppsbrutne. De djerfvaste begåfvo sig upp på några branta klippor och klättrade nedför dem åt hafssidan. Olyckligtvis törnade den olycklige, som de vil1e rädda, emot samma skär. Vågorna, som slungat Jean-Marie upp på klippan, drogo sig hastigt tillbaka, lemnande sjömannen till utseendet liflös i en hvirfvel af skum. Folket skyndade till honom för att bära honom upp på land, innan hafvet skulle hinna återkomma; det var då de igenkände Jean-Marie. Den modige skepparen visade intet tecken till lif; man måste bära honom till något ställe, som låg i skydd för stormen och hafvet. Presten närmade sig den sårade och tryckte hans hand. Jean-Marie, hvars hjerta ännu klappade, öppnade ögonen och försökte yttra några ord; men rösten dog på läpparne. I detta ögonblick kom Victorine och hennes far in i byn. Hon hade på afstånd sett Malouine uppnå den säkra hamnen. Hennes oro hade flytt, hon vågade åter andas, då plötsligen ett rykte spriddes att en karl, af vågorna bortspolad från ett af de två fartygen, kastats emot kusten. Ängslan bemäktigade sig henne ånyo; hon sprang nedåt stranden till den grupp, som omgaf den döende och slösade sina omsorger på honom. — Hvem är det? ropade hon förfärad, har man. igenkänt honom? lefver han ännu? — Han lefver ännu, blef det framhviskade sva