Göteborgsposten – 10 augusti 1859, sida 1

den ena efter den andra, till den stora laboratoriisalen, hvarest de erhålla sin vidare fulländning. Under kriget gingo mången gång nära 10,000 kulor genom denna sal, hvarefter de blott behöfde att öfverdragas med fernissa, för att vara färdiga till krigsbruk. I laboratoriets hufvudverkstäder kan åskådaren, ifall han ej råkar i förvirring vid machinernas buller, iakttaga tjugo till trettio olika förfaringssätt. Han ser t. ex. huru spetskulor gjutas. Förfaringssättet härvid utgör en bjert motsats till det vid andra kulors gjutning vanliga. Man gjuter nemligen ej mera flytande bly, utan upphettar det blott, och underkastar det sedan i jernkärl tryckningen af hydrauliska machiner. Ur jernkärlet, hvilket blott ofvanpå har en öppning af samma storlek, som kulans blifvande basis, kommer nu blyet i form af en stång, hvars längd beror på mängden af bly i kärlet, och som upplindas på en jernrulle, så lätt som vore det bomull. Rullen föres derpå till en machin, hvilken ånyo mellan sina tänder afhasplar metallen och sedan afskär och formar den, gifver åt den främre delen sin kägelform, gör urholkningen bakuti kulan och gifver massan sin tillbörliga täthet. Denna egendomliga kulform lemnar 500 spetskulor i minuten eller dagligen omkring en fjerdedels million. Kulan behöfver sedan blott en liten trätapp, som vid utgåendet ur geväret trycker metallen ut mot rörets väggar. Äfven dertill användes en såkallad automotor; ty en enda gosse kan förse flera sådane machiner med fyrkantiga trätappar, hvilka genom en liten cylinder, som betinner sig i machinens inre, erhåller den nödiga kägelformiga gestalten och tillika inpassas i kulorna. Vid tillverkningen af knallhattar slår man först de tunna kopparbläcken i små stycken, hvilka just hafva den form man behöfver. Till detta ändamål lägger man kopparen under durchslagsjernet i en machin, och så snart denne kommer i rörelse, nedfalla oupphörligt en mängd små metallkors i ett nedanföre stäldt kärl, under det att sjelfva kopparbläcket förvandlas i ett genomskinligt galler. De små korsen föras derpå till en annan machin, som genast sammanböjer de fyra armarne af korset och rundar det hela. Sålunda får kapseln den storlek man åstundar. Förmedelst ett tredje, likaledes mekaniskt förfarande, utböjes den öppna ändan af kapseln och får en liten rand, hvarigenom den till krigsbruk bestämda knallhatten skiljer sig från den som ämnas till vanliga perkussionsgevär; soldaten kan tillfölje af denna dess skapnad, midt under stridens hetta, genom blotta känseln, veta, hvilken ända af knallhatten som skall föras till cylindern. Knallpulvret inlägges af en enda arbetare, som är skiljd från de öfriga. För att fästa det fina stoftet betjenar denne sig af en egendomlig machin. Kapslarne läggas i regelbundna rader på en ram, hvaröfver befinner sig en häfarm med lika många fina spetsar, som det i samma rad ligger hattar. Genom en rörelse, frambringad af en tryckning at arbetaren, doppas de små spetsarne omvexlande i ett med fernissa fyldt kärl och i kapslarne. Då fernissan sedan torkar fäster den knallpulvret och skyddar det mot fuktighet. Nu öfverlemnas knallhattarne åt en gosse, som räknar och inpackar dem, vid hvilken operation en machin likaledes är bebjelplig. I hvarje af ofvannämnde ramar är ett antal små tråg anbragta, af hvilka hvart och ett i botten har 75 hål. Då gossen får ramen i händer, gifver machinen den några stötar, och i hvarje hål faller en kapsel; han tager upp dem och lägger de 75 knallhattarne från hvarje tråg i en dosa. Sålunda räknas dessa pjeser liksom af sig sjelft. Hvarje soldat erhåller blott 60 patroner, si att de öfverskjutande 15 knallhattarne äro tillhands, i händelse någon eller några skulle skadas eller gå förlorade. Patronbetäckningarne förfärdigas i en öfre våning af gossar, hvilka sitta på långa rader af bänkar och