Göteborgsposten – 10 augusti 1859, sida 1

sen. Men ännu var ej farorna öfverståndna, ännu måste Malouine kämpa mot vågorne, hvilka ursinnigt förföljde den och försökte att åter bemäktiga sig den. Långsamt nalkades den stranden och Saint-Malos hamnbrygga var öfverfylld af åskådare, hvilka med glädjerop hälsade fartyget och dess besättning, som man ansett förlorade; men triumfropen upphörde, en dyster tystnad följde, då man varseblef förödelsen bland besättningen på skonaren. Man sökte äfven med ögonen skeppar Domeneuc på hans fartyg, och såg endast hans skeppsgosse, blek, tårögd. Då det sednare fartyget ankrat i hamnen och blifvit befriadt från skonaren, nedsjönk den stackars gossen liflös till deras fötter, som kommo till hans bistånd. Striden hade varit svår, men barnet var räddadt. Jean-Marie Domeneuc, mindre lycklig än han, slungades omkring af vågorna, fasthållande sig vid er åra, som man kastat till honom ifrån skonaren. Byns innevånare varseblefvo honom slutligen, görande förtviflande ansträngningar för att nå stranden. De underrättade sin pastor och denne skyndade ned till stranden för att med tillhjelp at sina sockenboar söka rädda den olycklige, som döden tycktes omgifva på alla sidor. Hvem var han? De visste det ännu icke och ingen kunde veta om ej krafterna skulle öfverge honom innan han kommit så nära stranden att de kunde bistå honom. Allt efter som floden sjönk, gingo de, uppmuntrade af sin kyrkoherdes föredöme modigt emot vågorna; några fiskare hade medtagit