Göteborgsposten – 3 augusti 1859, sida 1

ker, fast och kort växt, han balancerade oupphörlig från den ena foten på den andra, liksom om han varit färdig att dansa. Denna vana hade han fått ombord å de stora fartygen, der man ofta har svårt att gå, då vågorna gå hit och dit. De unga flickorna voro rädda för hans blick, men värderade högt hans artigheter; de gamla sjömännen i Saint Malo sade emellan sig, då de sågo honom gå förbi: — Om vi få krig med England, skulle Lucas Hede bli en präktig korsar! Emellertid var nu Lucas Hede, second ombord å Malouine, på återresa från Medelhafvets kuster. På hundra mils afstånd från kusten utbröt en häftig storm, som var högst olycksbringande för skonaren. En del af seglen gick öfverbord jemte masterna, kaptenen bortfördes af en störtvåg och fann, tillika med två matroser, sin graf i böljorna. Lucas tog befäl på fartyget, som af stormen drefs mot land. Orkanen, som börjat ute på öppna hafvet, upphörde ej vid inseglandet i Kanalen. På de sista vackra höstdagarne följde plötsligt vinterstormarne; hafvet hade åter råkat i raseri. Hela Saint Malos vik, från Cap Fråhel ända till Cancale, var betäckt af skummiga vågor. Lotsarne, hvilka ej längre kunde hålla ut i öppna sjön, sökte skydd längst in i hafsbugterna, bakom klipporna eller ankrade vid tornet Solidor, som utvisar Rancoflodens mynning. De nyfikna, betraktande från fönstren i Saint Malos högsta byggnader det oroliga hafvets horisont, kunde ej genom sina kikare upptäc