Göteborgsposten – 3 augusti 1859, sida 1

AA ———— LL fara hans önskan att i all vänskap afgöra tvisten. — Man måste verkligen tro att hr H. saknat förmåga att inse rätta betydelsen af sina ord och inbillar sig att de mest förolämpande uttryck förlora sin udd derigenom att han kallar dem humana och påstår dem vara sagda i all vänskap. I skarp kontrast mot den förlägenhet, som röjer sig i fråga om det med stor varsamhet och synbar motvilja vidrörda äldre klandret, tvekar Hand.-Tidn. icke att med sjelfklok tviärsäkerhet så att säga sätta bekräftelsens insegel på sina senaste anmärkningar rörande hr Renström, som från början till slut äro allt annat än humana eller ens befogade. Man får till och med höra att Hand.-Tidn:s beteende i detta fall varit ett undantag från det vanliga sättet att behandla politiska vedersakare; att anthitesen en Hedlund och en Renström faller in i det skämtsamma, i följd af den sednares förmenta obetydlighet! m. m. År väl detta passande, är det ens försigtigt? Vill då Hand.-Tidn. nödvändigt framtvinga en utredning af den fråga som här ovilkorligen påtvingas läsaren, hvari består då hr Hedlunds storhet? Envisas han så ätt icke förstå hvad otvetydigt påpekats, att man måste rent ut säga honom att vi hållit och hålla före att hr Hedlund aldrig blir vald till Riksdagsman för Göteborg, innan han genom ett ändradt uppförande ger full visshet om uteblifvande af dylika uppträden, som de båda anfallen mot hr Renström? Svaret på vår fråga om riksdagslagrarna beror alls icke på en utredning af hr Renströms förtjenster i detta hänseende, som väl alltid blifva större än hr Hedlunds, intilldess han fått rättighet att i något af riksstånden visa hvad hans sakkännedom och talegåfva i sjelfva verket kan uträtta. Att hr Renström någonsin uppträdt såsom hr Hedlunds politiske vedersakare, hafva vi oss icka bekant; skulle den sednares härpå syftande yttrande innebära att hr Renström skulle vara mindre liberal än hr Hedlund, finna vi intet skäl att medgifva riktigheten häraf, öfvertygade som vi äro att, om ordet liberal tages i dess rätta mening, hr Renström visat sig äga denna egenskap i vida högre grad än den, hvilken nu sednast visat en sådan benägenhet att sätta sig i främsta rummet och yrka på att allt annat derföre skall gifva vika. Våra anmärkningar i frågan om hr Weerns val har man sökt möta med påståendet att vi falskeligen beskyllt hv Hedlunds vänner för sanningslöst utspridande af ryktet om den förres önskan att icke blifva vald. Vi ha aldrig talat om någon sanningslöshet, och tveka ej att i den här gjorda ändringen af våra ord läsa ett medgifvande af riktigheten af vårt påstående att ifrågavarande rykte med flit utspridts, och hvad vi ogilla är uteslutande kr Hedlunds tillgörande i detta hänseende. Också hafva vi på intet sätt blifvit vederlagda genom citatet ur ett hr Wcerns bref. Icke kan någon berättigas att i uppenbar afsigt att förekomma hans (hr Ws) val, till befordrande af en annans, allraminst om det är ens eget, ifrigt utsprida, hvad som var ämnadt till svar åt dem som kommo att fråga om han önskade blifva vald. Kan det för öfrigt vara hr Hedlunds allvar, att en önskan att blifva vald är hufvudsak, samt att det är oriktigt att till riksdagsman kalla någon, som i mottagandet af detta förtroende ser en uppoffring? Huru många verkligen dugliga representanter skulle man ej då gå miste om! Och hvem kan å andra sidan räkna