Göteborgsposten – 3 augusti 1859, sida 1

ka ett enda segel på den vidsträckta oceanen, hvars fradgande böljor bröto sig mot förskansningarne vid hamnen. Natten inbröt, mörk och fruktansvärd; fyrbåken vid hamnen, och den, tänd vid Cap Frehel, tycktes ängsligt betrakta hvarandra tvärs öfver vågorna, som slogo mot skären. I första daggryningen visade sig en liten hvit punkt, i riktningen af Cap Frehels fyr, som nu var nära slocknad. Var det vingen af en fiskmåse eller var det ett segel? Denna fråga framställde sig för Victorines far — inspektoren — som gick omkring på klipporna, vid hvilkas fot Jean-Maries fartyg låg för ankar, i skydd för stormen. Skepparen sjelf kom just från byn; då han kommit upp på spetsen af en klippa, såg han att tullinspektoren kallade honom till sig genom åtbörder, ty stormens raseri gjorde det omöjligt att ropa och blifva hörd. — Jean-Marie, ni som ser tydligare än jag, tag min kikare och säg mig hvad det är, som synes der borta, till höger om Cap Frehel? — Jag behöfver endast mina ögon för att se att det är ett segel... Några af byns äldre innevånare och en mängd barn samlades omkring inspektoren och Jean-Marie; barnen med sin ålders vanliga sorglöshet, hjertligt skrattande då vinden förde med sig en hatt högt upp i luften; de öfrige med en känsla af medlidande för fartyget, som kämpade mot stormen.