Göteborgsposten – 3 augusti 1859, sida 1

IV. Jean-Marie led verkligen mycket. Han visste e att det i alla samhällsklasser finnas menniskor, hvar förtjenster man vet att uppskatta och erkänna oc som det oaktadt ej komma i jemnbredd med andra Man har förtroende till deras rättrådighet; då ma är i någon sorts förlägenhet, vänder man sig till dem man drager ej i betänkande att begagna sig af dera tjenstaktighet; men då man är lycklig och glad, di glömmer man dem. De likna dessa tyger, hvars väf nad man berömmer, men som ej lysa med grann: färger. Jean-Marie Domeneuc hörde till dessa men niskor. Victorine, som ofta tog hans tjenstvillighet anspråk och talade förtroligt med honom om sina an gelägenheter, skulle hafva gapskrattat om man sag benne att den hederlige gossen älskade henne. Iblanc hände det att hon sade till någon af sina väninnor fattigare och mindre vacker än hon: Om du skulle vifta dig med Jean-Marie, skulle du bli lycklig; har ir en bra karl. Denna skakade på hufvudet, för wktligt grinande, och framställde sedan i sin tur sam. ma förslag till någon annan flicka, som emottog det ika illa. Medaljen, som sjömannen bar, förlänade onom ett aktningsvärdare utseende, hans drag utryckte artighet och saktmodighet; men han hade ej let lediga sätt och den dristighet, som utmärkte kuin Lucas. Denne hade små, djupt liggande, svarta ch lifliga ögon, glänsande som en roffågels; hade vac