Göteborgsposten – 30 juli 1859, sida 1

hemmastad der. Jean-Marie visste att uppskatta gåfvan, som han emottagit; men det var ej utan saknad han afstod från de långa sjöresorna. Då man beslutit en resa, är det alltid svårt att stanna qvar. Det var ej heller utan en viss beklämning, som han sålde sin gamla båt, att huggas sönder. Då båten slopades och det gamla skrofvet syntes, vände Jean-Marie sig bort med tårar i ögonen, liksom åkerbrukaren, som ser den gamla styflemmade häst dö, som han i åratal spänt för sin plog. Emellertid var hans ställning mycket förbättrad, och då Jean-Marie erhöll den utlofvade medaljen, kunde han fästa den på en ny, vacker tröja. Victorine, inspektorens dotter, täcktes till och med småle mot honom, då de någon gång möttes på kajen i Saint Malo, sedan han nu innehade rang som båtskeppare. Dessa vänliga leenden smickrade visserligen Jean-Marie, men helt bedröfvad anmärkte han att denna unga flicka, hvars närvaro förorsakade honom lika mycket förvirring som glädje, aldrig vid hans åsyn visade minsta rörelse. Han var för henne ej annat än en gammal bekant, hvars tjenstvillighet hon ibland tog i anspråk; också vågade han ej nu benämna sitt fartyg efter henne, utan lät det behålla namnet Coquette, som det förut burit. Hela sommaren seglade Coquette utefter kusten under skeppar Domeneucs befäl. Mot slutet af October var Jean-Marie en dag sysselsatt med bestyr för afresan från Saint Malo; han var nära färdig att