Göteborgsposten – 30 juli 1859, sida 1

— noggrannhet hvarmed den utfördes. Efter kl. 2, då Solferino var intaget, flyttades striden så långt bort, att det icke var möjligt att längre följa gången a densamma. De Österrikiska batterierna, af hvilka de bekante Turcos skola hafva eröfrat tvenne, voro dels tagna dels tvingade att retirera. Oaktadt alla franska regementen täflade i hjeltemod och uthållighet, tyckes det dock, efter alla berättelser, hafva varit franska artilleriet, som egentligen fick bugt på fiendens öfverlägsna truppstyrka. De använde äfven de så berömda refflade kanonerna, hvilka skjuta granater och med småkulor fyllda bleckaskar från ett afstånd, på hvilket de sjelfva äro i säkerhet för att uppnås, och hvilka på samma gång äro så lätta att de med handkraft kunna föras upp för branter, der hästar ej kunna användas. Kl. 5 e. m,. ryckte Napoleon midt under ovädret in i Cavriana, hvilket Frans Josef kort förut hade öfvergifvit då de franska granaterna började krevera öfver hans hufvud. Bönderna på platsen omtalade att då han i galopp skyndade genom de flyende skarorna, hvilka hvarje ögonblick hejdade hans lopp, hade han gråtit som ett barn och de strida tårarne hade runnit utefter hans kinder. Men, tillade de, det såg ut som om han gråtit mindre af sorg än af harm, och de ansågo sig ännu icke alldeles betryggade för, att han icke möjligen ännu en gång skulle återkomma. Om det är sannt hvad som påstås i engelska tidningar, att österrikiske Kejsaren långt ifrån att göra någon nytta genom sin närvaro såsom öfverbefälhafvare, tvertom varit sina generaler till besvär och bidragit till oreda och inkonseqvenser i operationerna, så kan man just icke särdeles beklaga den ömkeliga rol han spelade under återtåget. — Trupperna skola tydligt hafva visat honom brist på respekt; vid Volta sågs han flyende till fots med sina pistoler i händerna, och han skall hafva gjort sitt intåg i Mantua på en bondkärra. Tidningen Figaro, som länge hade gjort sig lustig öfver la Patrie:s korrespondent, som mest berättade hvad han sjelf företog sig (hvad han åt och drack, huru ofta hans stöflor sprucko, och hur han aldrig kunde få dem borstade o. s. v.), hade till slut en af sina redaktörer till korrespondent. Denne berättar bland annat, hvad en fången österrikisk officer ansåg vara orsaken till hans landsmäns oupphörliga motgångar. ,Vårt fel, sade han, är att vi visserligen hafva tappert folk i armeen, men icke verkliga soldater; och sedermera att vi blott studera den krigskonst, som brukades för 45 år sedan. Vi hafva glömt att eröfringen af Algier sedan den tiden bildat en ny generation af soldater med nya vanor och en annan taktik, som i många afseenden afviker från den äldre; för att ej tala om, att vi ej gjort oss till godo artillerivetenskapens nyaste framsteg. Då vi sålunda föreställa oss fienden sådan våra minnen måla honom och begagna oss af en försvunnen tids stridssätt, kämpa vi i sjelfva verket mot en här af skuggor och andar och äro icke beredda på att denna här i verkligheten undergått en total förändring. Hvad som äfven väsendtligt bidragit till franska armåens öfverlagsenhet, var den oaflåtliga uppmärksamhet, med hvilken kejsaren sörjde för soldaternas fysiska välbefinnande, skaffade dem tillräcklig föda och lät dem hvila ut så mycket omständigheterna tilläto. Men der intet är att taga, der har till och med kejsaren förlorat sin rätt. Det land, i hvilket armeen senast befann sig, hade Österrikarne så fullkomligt utsugit under sitt återtåg, att det knappast var möjligt att för penningar bekomma bröd och vin. Detta förhållande var lika svårt för soldaten som för officerarne och de civile. De som hade råd dertill läto hemta sin mat från Milano; för andra var det nästan hungersnöd. De stackars bönderna i de till hälften utdöda byarne hade icke något qvar, de tiggde soldaterna om ett stycke hårdt bröd och uppsamlade de smulor och fläsksvålar, hvilka dessa kastade