Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 2

dringar en sådan massa sandbankar, spetsiga klippor och holmar omgifna at skär; och ingenstädes betäcker det dessa hemlighetsfulla grund, som jord och haf tvista om att få tillegna sig, med en så ofantlig vattenmassa, som här. Den nämnda aftonen befunno sig vid quaien, utom de sysslolösa spatsergångarne, äfven fiskare, hvilka, lutande sig öfver bröstvärnet, väntade på att någon fisk skulle fastna på deras krokar. Aftonen var qvalmig; flundror och rödspottor nappade i kapp, att ej tala om de förbehållsamma krabborna, hvilka ganska behändigt bortsnappade den agn, som var fästad på metkrokarne. Då Jean-Maries båt visade sig vid bryggan, riktades många blickar på den och de anmärkningar den framkallade voro ej alltid de välvilligaste. — Hvarför kunde han inte hålla sig mer åt sidan, ropade en fiskare, som måste draga in sin metref; en stor präktig fisk var just på väg att nappa på kroken, då han kom med sin eländiga båt och jagade bort den! . .. — Den skutans egare måtte vara mycket fattig! sade medlidsamt en tjock fru, åtföljd af sina båda döttrar; seglet är så lappigt, som en tiggares väst! — Se dit, sade en herre, blickande ut öfver haf: vet genom en teaterkikare, i den der båten sitter er ganska vacker ung flicka! . . . Se dit! Den lilla eleganta damen, till hvilken dessa ord