Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 2

(Insändt). För att på en gång kunna visa: 1) Huru utsträckt och för hvar och en lätt att erhålla krediten var här å platsen före krisen; 2) Huru en person kan missbruka det förtroende man satt till honom, och 3) Huru föga nogräknade vederbörande stundom äro vid tillsättande af ordinarie tjenstemän, tager insändaren sig friheten att för allmänheten framlägga följande lilla berättelse, grundad på tillgängliga fakta. Hösten 1851 hitkom till Göteborg handelsbokh. S. F. Dahlbom, sökande att på kredit bekomma tillräckliga handelsvaror, för att kunna etablera sig som egen handlande i Mörlanda. Försedd med goda rekommendationer lyckades detta honom äfven, oaktadt han icke kunde ställa någon säkerhet för det erhållna. Efter att redan till första uppsättningen hafva hos en mängd handlande bekommit varor till ett sanska betydligt belopp, fortfor han att höstmånaderna och de första månaderna af år 1852 oupphörligt begagna sig af den en gång öppnade krediten. När så sex månader efter första inköpet voro förlidna, väntades naturligtvis liqvid för det då förfallna; men någon sådan hördes ej af. På skriftliga anmaningar erhölls tvertom det svar, att D., som icke allenast slutat med handelsrörelsen utan äfven afflyttat till Jönköping, icke ansåg sig förpligtad att betala några skulder, emedan han varit omyndig, då desamma gjordes. För fordringsegarne återstod då ingen annan utväg, än att afvakta D:s myndighetsblifvande, under förhoppning att hans heder då skulle sjelfmant föra honom till medvetande om sina pligter och erkännande af sina förbindelser. Den 9 Maj 1853 blef D. myndig; men fordringsegarne hafva sedan dess ej hört utaf honom. Innevarande år eller i slutet af förra blef D. utnämnd till ordinarie Stadsfiskal i Skara. Fordringsegarne började då hysa förhoppning att den nye ordningens vårdare skulle försona hvad handlanden brutit. En fordringsegare fann sig föranlåten att, efter en enskild korrespondens med D., hvilken ej ledde till något resultat, söka genom konungens befallningshafvande i länet (Mariestads) utfå sin fordran. Ansökan gick den vanliga vägen, och d. 12 April d.-å. afgaf D. till kgs befhde följande förklaring öfver krafvet: ,— — Som jag i yngre år af rent oförstånd intrasslat mig i affärer och dessa i följd af ogynnsamma konjunkturer och under samma tid lidna stora förluster, har affärerna ej af mig kunnat så ställas som sig borde och då mina nuvarande inkomster äro så små och knappa att jag, för att kunna bestrida de nödvändigaste utgifter i och för mitt uppehälle och kläder, får lefva ytterst sparsamt. — I följe deraf får jag bestrida hrr — — —s kraf å — — rdr, under tillkännagifvande att jag under den tiden skulden afser, var omyndig — — Detta är dock ett så godt som direkt medgifvande till krafvets riktighet, då detsamma bestrides blott tillfölje af svarandens ringa inkomster. TLandshöfdinge-embetet fann dock, ,med af: seende å hvad förklaranden mot ansökningen invändt, utmätning å den till stöd för krafvet åberopade räkningen icke kunna grundas,