Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 1

sända den till Paris. Medan båtsmansskapet, bestående af en man och ett barn, arbetade ihärdigt i middagshettan, hördes på afstånd en röst ropa: — Hör hit, Jean-Marie! ... Fastän de flesta kustboerne i Bretagne heta Jean Marie, vände sig dock Jean-Marie Domeneuc helt hastigt om, likväl utan att släppa den tunga vedknippa han höll i sina armar; gossen satte sig, torkade svetten ur pannan och begagnade detta ögonblicks uppehåll för att lägga armarne i kors. — Jaså, sade han, det är inspektorns dotter den långa Victorine!... Hvart månne hon skall taga vägen med sin paraply? — Det var verkligen Victorine, tullinspektorens dotter; Jean-Marie hade igenkännt hennes röst. Hon nalkades slupen med uppspänd paraply, till skydd mot solstrålarne och steg med mycken varsamhet på stenarne, som voro betäckta med fuktigt sjögräs. Hennes hufvud betäcktes af en stor hvit mössa och det friska, leende ansigtet omgafs af vackert svart hår. — Slutligen måste den unga flickan afstå från försöket att komma båten närmare, ty hon kände sanden gifva vika under sina fötter, och nu ropade hon åter Jean Maries namn. Denne nedkastade ändtligen vedknippen, som han hela tiden hållit och närmade sig Victorine med stora steg, dock utan att springa. — Det är mycket orätt af mig att hindra er från ert arbete, Jean-Marie Domeneuc, sade den unga flickan; jag ville blott fråga er när ni tänker afresa till S:t Malo.