Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 1

vidga staden åt landsidan och uppåt elfven, har man, tyckes det, liksom med afsigt velat omöjliggöra dess utvidgning utåt och, hvad som är besynnerligt, glömt att försäkra sig om en fri och obehindrad kommunikation med hafvet. Alla stadens traditioner visa att man alltid önskat sig dess läge så nära hafvet som möjligt. Före Gustaf Adolf den stores tid hade man anlagt staden på ett par ställen längre utåt, och att denne konung endast a! den tidens krigiska förhållanden föranläts att gifva staden dess närvarande läge, kan väl icke sättas i fråga. När det sedermera väcktes förslag om stadens utvidgning tänkte ju sig både Karl XII och Kristina sig denna utåt elfven. Det är ock lätt att visa hvilka stora fördelar, som skulle beredts handeln och sjöfarten, om kommande slägten alltjemt arbetat i denna anda. Man hade då kunnat äga en fullständigt uppmuddrad hamn, utmed hvars båda stränder breda strandgator sträckt sig, bebyggda med magasiner och upplagsplatser. Fartygen hade då kunnat lossa och lasta omedelbart vid upplagen och handeln dermed besparas de stora kostnader, som de långväga transporterna nu förorsaka, för att icke tala om den tid, som spilles och fördyrar frakternä. Man hade då efterhand sökt inkorporera elfvens bebyggda stränder med staden och derigenom åstadkommit öfverallt likstämmiga intressen, jemte enhet i administration och jurisdiktion, samt derjemte möjliggjort en storartad plan för det hela. HFördelarne häraf blifva mera iögonfallande, då man jemför detta med de närvarande förhållanden. Allt bär nu i mer och mindre mån prägeln af ett planlöst extemporerande, så att hvad som göres det ena året år i vägen det följande; långa och svåra transporter för varor; en illa uppmuddrad hamn, der fartygen, så snart de aldrig så litet aflägsna sig ur den smala och dessutom ofta i följd af bristande tillsyn stängda rännan, stadna på grund; en allt större terräng, som måste muddras och förses med dyrbara kajer; på elfven konflikter mellan auktoriteter och enskilda; fyra jurisdiktioner, stadens, Säfvedahls, Askims och Hisings; två exekutiva myndigheter, konungens befallningshafvande och magistraten; flera olika administrationer, alla med obestämda gränsor; snart trenne städer, Göteborg, Majorna och Lindholmen med skilda intressen, som innebära rika löften på framtida förvecklingar, o. s. Vv. Det är väl omöjligt att detta kan vara i stadens verkliga intresse då man icke tänker sig staden såsom blott stenhusen derstädes och dessas ägare, utan såsom den idoga befolkning, hvilken böljar på dess gator. För vår del anse vi att ett ombyte af system är nödvändigt, och många äro de röster, som häruti instämma. Först härigenom kan staden åtminstone i en framtid blifva, hvartill den varit ämnad, en stapelort för beqvämt och billigt utbyte af fäderneslandets och utlandets produkter.