Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 1

vattenleder sålunda, att en del af djupaste vattnet, motsvarande allmänna vägar på land, är förbehållet trafiken, men det öfriga vattnet tillhör strandägare. Dessa allmänna vattenvägar benämnas i 20 kap. 3 Byggn.-balken kungsådra, segelled och båtled samt bestämmas der till sin bredd. Om kungsådra finnes i Göta elf känna vi icke, men om så vore, skulle tredjedelen af elfvens djupaste vatten räknas dit. I motsatt fall kan det endast vara segelled, hvilken enligt det anförda lagrummet borde utgöra tolf alnar, men genom kgl. förklaringen af den 24 Januari 1771 är bestämd till hälften af kungsådra. Elfvens öfriga vatten äges af Hisingshemmanen, staden och innehafvarne af skatteköpta strandlägenheter i Majorna, till hvilka kronan, utan undantag i afseende å vattnet, öfverflyttat sin äganderätt. Det vatten, som staden äger och kan disponera såsom hamn för sin utrikes sjöfart, vore således endast den del af elfven, som ligger mellan stadens strand och rännan från Stora Bommen till Gamla Varfvet. Till någon annan strandägares vatten har staden icke någon dispositionseller nyttjanderätt och den har ej heller veterligen genom godvillig öfverenskommelse försökt att bereda sig en sådan. Stadens nämnde vattenområde är för närvarande så beskaffadt, att intet enda större fartyg der kan ligga lastadt, men äfven om det uppmuddrades, kan det i alla fall icke rymma den utrikes gående handelsflottan. År denna framställning riktig, hvilket väl svårligen torde ifrågasättas, så vore deraf en följd, att staden egentligen icke äger någon hamn alls, enär det vatten, som nu hufvudsakligen dertill begagnas, tillhör strandägare å Hisingen och i Majorna, isynnerhet de sednare. Dessa hafva väl hittills upplåtit sitt vatten för trafiken, men osäkert är huru länge de skola dermed åtnöja sig. Stadens och deras intressen äro för närvarande skilda åt och det kan icke förvåna någon, om de en gång vilja tillgodogöra sig sin rätt på ett för stadens sjöfart ganska besvärande sätt. Lagen gör ingen åtskilnad mellan äganderätt till vatten och annan fast egendom, och således tillkommer nyttjanderätten af det förra lika uteslutande ägaren, som af det sednare. Kan en vattenägare uteslutande fiska och bygga vattenverk på sitt område, så torde det väl icke heller kunna ifrågasättas att han kan fylla och inpåla detsamma, eller förbjuda trafik derstädes, och kan han det sednare, så måste han ock kunna uppbära afgifter för de fartyg, som der passera eller ligga för ankar. Att häråt ligger en fara eller åtminstone en olägenhet, synes man beklagligen i sednare tider helt och hållet hafva förbisett. Så länge kronan ägde venstra elfstranden utanför staden, hade frågan om äganderätten till vattnet icke någon praktisk vigt, men nu är förhållandet helt annorlunda, sedan stranden kommit i enskild ägo. Emellertid hade väl stadens uppmärksamhet alltid bordt vara fästadt åt det hållet, för att vid lägligt tillfälle bevaka sitt så öppet i dagen liggande intresse derstädes. Förhållandet synes likväl hafva varit ett alldeles motsatt och staden har alltid handlat så, som om den velat planmässigt motarbeta sin egen fördel. Så måste det numera verkligen förvåna att staden försummade att inköpa Lindholmsvassen innan den fylldes och att de s. k. Masthuggshamnarne försåldes, utan att tillräckligt område undantogs för strandgatas anläggande. För att ut