Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 1

Marie Domeneuc. Denne var en groflemmad ung mai med allvarligt utseende; sedan tre år kämpade ha oafbrutet och oförtutet emot stormar och otur. Haj förde dagligen laster af ved, stenar eller fin sand samlad på bankarne vid redden, till S:t Malo och å tervände med båten tom till sin by, hvilken låg gömt vid en af de vikar som hafvet, drifvet af syd-sydvest liga vindar, urholkat längs klipporne, hvilka sträck: sig från mynningen af Rancefloden ända till Cap Frå hel. Vid sin återkomst helsades Jean-Marie alltid me höga fröjderop af byns små gossar, som sysselsatt sig med krabbfångst. I denna ödsliga hafsbugt, dej endast då och då någon bräcklig fiskarebåt visad sig, såg la Victorine helt präktig ut och de små dag drifvarne i trakten stridde ofta om äran att få kom ma ombord och vara Jean-Marie behjelplig vid at medelst pumpning länsa båten från saltvattnet, som i ymnigt mått inträngt i rummet. En dag var Jean-Marie sysselsatt att, med till. hjelp af en liten skeppsgosse, som seglade med ho. nom, utan annan aflöning än det dagliga brödet, la sta sin båt med rötter af alm samt knippor af ekgro. nar. Det var ebbtid och la Victorine låg helt nära klipporne nästan på land, liknande en tumlare, som af floden förrädiskt blifvit lemnad på stranden. Dej var i Juli och solstrålarne voro brännande; svetter perlade från Jean-Maries panna och hans lille med. hjelpare liknade en af de humrar, som man brukade taga på kusten och som man låtit koka för att af.