Göteborgsposten – 13 juli 1859, sida 1

Göteborg, d. 13 Juli 1859. Sagorna förmäla om forntidens svenska konungar att de, då de drucko graföl efter sina fäder, aflade löften om lysande krigsbedrifter. En annan tid är längesedan kommen och med den andra åsigter om hvad som utgör folkens lycka och regenternas ära. De föresatser, som den konung fattat, hvilken i dessa dagar bestigit Sverges tron, måste derföre, såvida de skola öfverensstämma med hans undersåtares förhoppningar, ej afse utsträckandet af det svenska väldet öfver främmande länder, utan lyckliggörandet af de tvenne nordiska brödrafolken. I utförandet af dessa föresatser kan han finna den säkraste borgen för sin egen lycka, samt i folkens genom en vis och rättrådig styrelse förtjenta kärlek det fastaste stödet för sin tron. Man tvistar mycket i våra dagar om hvilken väg som för till det stora målet: folkens lycka. Annu finnes det sämhällen, på hvilkas höjder man anser sig ha funnit lösningen till detta problem i dens. k. faderliga styrelsen, i i den obeslöjade absolutismen. Man anser både önskvärdt och möjligt att qvarhålla folket i ett ständigt omyndighetstillstånd och betraktar hvarje rättighet det förvärfvar sig som en olycka icke blott för regenterna utan äfven för det sjelf. Att dylika åsigter, som måste äga sin grund i antagandet af en ofelbar vishet hos regenten och en fullkomlig oförmåga hos undersåtarna att förstå sina egna intressen, icke kunna herrska hos det konstitutionella Sverges unge konung, måste tagas för afgjordt. Skulle han icke skatta sig lyklig att vara en regent öfver fria män istället för en herrskare öfver knotande slafvar? Konung Karl har bestigit tronen under tidsförhållanden, som göra det lätt för honom att förvärfva sig sitt folks kärlek och ett ärofnlit namn i historien. Han behöfver blott förklara sig för de efterlängtade samhällsförbättringar, för hvilka svenskarna, trots allt hvad junkrar och prelater föregifvit, så länge varit mogna, om han vill uppnå detta en furstes skönaste mål. Skulle han då vilja kringskära de rättigheter, som svenska folket af ålder ägt eller under tidernas längd lyckats erhålla? Skall han icke tvertom gå in på hvarje förslag, som afser att göra representationen till ett sannt uttryck af folkviljan eller att undanrödja de samhällsformer, som hämma nationens fria utveckling? Om frihetens stridsmän i vårt land få en bundsförvant i sin unge, kraftfulle konung, kan den konservativa falangen icke påräkna många segrar. En konungs makt och inflytande sträcker sig långt utom de gränser, som grundlagen utstakat, och en konservativ opposition är föga fruktansvärd. Vi ha här uttalat de förhoppningar hvaråt vi, oaktadt åtskilliga Varnande tecken, så gerna hängifva oss; tiden skall uppdaga om de äro ogrundade. Karl XV kommer helt säkert att dela furstars vanliga öde och förföljas af en skara förnäma lycksökare, hvilka skola vinnlägga sig om att vilseleda hans uppfattning af offentliga förhållanden, framställa frihetsvännernas sträfvanden i en förhatlig dager såsom varande fientliga mot konungamakten och söka göra honom till ett redskap för sina egoistiska planer eller ståndsintressen. Redan under de tvenne sistförflutna åren ha dylika mygg: svärmat i den kungliga nådens solsken, och hos en och annan har uppstått en, som vi vilja hoppas ogrundad fruktan att vi gå till möte ett junkervälde i monarkisk