Göteborgsposten – 9 juli 1859, sida 2

der hvad vilkor och huru länge detta skall räcka, derom vet man naturligtvis ännu intet, då de utsedda komissarierna vid depeschens afgång ännu ej afslutat vilkoren. Detta Kejsarens af Frankrike beslut skall troligtvis ej med bifall öfverallt emottagas; det vissa torde äfven vara, att detsamma icke så mycket skall gagna Frankrike som Österrike, såvida icke ur detsamma kan härflyta en fred på vilkor, förenliga med ändamålet tör Napoleons uppträdande till Italiens bistånd. Härpå våga vi dock ännu tvifla: Österrike har visserligen förlorat några bataljer, men de äro jemförelsevis af ringa betydelse och det är ånnu knappt försvagadt, än mindre utmattadt. Att förslaget om vapenstillestånd framkommit från Österrikes sida, torde man dock kunna taga för gifvet. — För öfrigt är underrättelserna från kriget at naturliga skäl magra. Österrikarne hafva dragit sig ifrån Bormio (vid Adda i Tyrolen) och 10,000 af de allierade hafva framträngt dit. Man väntade der med det snaraste en sammandrabbning. — Den 29 Juni började Sardinarne att instäinga de fästningsverk af Peschiera, hvilka ligga på Mincio flodens högra strand, dagen derpå gingo de öfver floden och instängde den öfriga delen ända till Gardasjön. Några utanverk skola hafva fallit i deras händer. En stor nedslagenhet har bemäktigat sig sinnesstämningen i Wien, och isynnerhet är man missnöjd öfver beskaffenheten af de officiella underrättelserna om krigshändelserna. Här råder ovisshet, med hänsende till allt, heter del i en skrifvelse från Wien. , Hela befolkningen har en känsla af, att en mängd påträngande frågor behöfva lösas, och då icke något svar framkommer från kompetent sida, uppstå från alla kanter rykten, hvilka låta hufvudstaden sväfva mellan fruktan och hopp. Hvad gör vår armå? Har striden åter börjat? Forsättes den ännu? Ingen kan svara härpå. — I Wien kastade man isynnerhet sknlden på grefve Wimptifen för nederlaget vid Solferino, emedan han lät färleda sig af Niels låtsade reträtt och ryckte långt bort från den öfriga armåen. Från franska sidan lägger man general Canrobert till last, att segren ej blef mera afgörande, och denna åsigt bestyrkes äfven af den ofliciella rapporten, enligt hvilken hans korps tog blott en ringa del i striden. Canrobert fruktade för ett angrepp af en korps, som väntades från Mantua, och först fram på eftermiddagen ansåg han sig i stånd att kunnna undvara några af sina trupper för att understödja Niels angrepp på Guidizzolo, hvartill han hade fått order af kejsaren: Franske kejsaren har tillbakaskickat de tillfångatagna Österrikiska officerare, som äro sårade och föreslagit en utvexling af öfriga fångar. En öslerrikisk parlamentär ankom derefier till franska högqvarteret med den underrättelsen, att äfven kejsaren af Österrike skulle återsända de sårade fångarne samt vore benägen för utbyte af fångar. Preussen har vid en e. o. session i Förbundsdagen ytterligare yrkat på uppställande af den beslutade observationskorpsen, samt gjort anspråk på högsta ledningen af förbundsarmeen med undantag af Österrikes kontingent. Preussen har äfven föreslagit att Förbundets reserver skola göras marschfärdiga. Det cirkulär, i hvilket Preussen redogör för och försvarar mobiliseringen af de sex armåekorpserna, lyder sålunda: Genom mobiliseringen har Preussen intagit en ställning som mera uvfverensstämmer med närvarande situation, utan att grundsatserna om återhållsamhet derföre öfvergifvas. Vår väpning gifver oss, tillfölje af vara militäriska institutioners natur, en vigt, som svarar mot vår ställnings växande dimensioner. Kriget nårmar sig Tysklands sydgränser. Omsorgen för vår säkerhet och vår värdighet skulle ensam varit en tillräcklig orsak att bringa våra rustningar i riktigt förhållande till våra grannars. För att förekomma händelserna måste man förutse dem. Vi hafva pligter att uppfylla emot våra förbundskamrater, och det iniativ, som tilldragelserna i Tyskland lagt i våra händer, gifver dem en ännu större betydelse. De nödsaka ARR Att förr dat moamancamma fnotnvnlan dat I. 11 Me land