Göteborgsposten – 9 juli 1859, sida 2

Barmhertighetens engel sväfvade genom den mörka gatan; han öppnade den gyldene boken och nedskref på dess azurblå sida med spetsen af sitt rosenfinger den unge frukthandlarens namn bredvid den förnäma damens. 4. Den lille lyrspelar n gick alldeles öfverlycklig derifrån, smorde sig med de varma kastanjerne och tänkte nu med mindre saknad på sin frånvarande moder der hemma bland bergen. Det finnes ännu medlidsamma menniskor till här i verlden, tänkte han, och måhända skall jag slutligen, om jag sparar på hvarenda skilling och icke förstör det ringaste, kunna få ihop den summa, jag måste ha, om jag sedan vill för alltid stanna hemma hos min mor. Vid dessa tankar spred sig ett lyckligt leendets skimmer öfver hans anlete och han förde till munnen den sista af de kastanier, som Johan gifvit honom, då hans ögon dervid händelsevis föllo på en liten sparf, som satt sorgsen och darrande på en nedsnöad gren. — Han är säkerligen också hungrig! tänkte den lille savoyarden, såg med en dröjande blick på sin katanie, vände den om flera gånger i handen, oviss om hvad -han skulle göra, och lade den derefter vid foten af trädet.