Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 1

i ziguenarnes land, vid skönheter med sammetslen: kinder och häftiga passioner; jag har haft nog af des sa dygdiga, dåraktiga qvinnor och af svaga, utlefvad unga män. Dessa skapelser utan märg, utan muskler utan moralisk kraft, utan sanning och utan behag äro mig vidriga. Förgäfves hade jag sökt bland al denna lyx i ord, bland alla dessa beskrifningar, vär diga tapetmålare och dekoratörer, en enda af dessa rörande scener, som tjusa och fängsla inbillningen ett enda af dessa ord, som uti er själ framkalla sorgliga, men ljufva minnen; åtminstone några fina, snillrika anmärkningar, som skärpa förståndet; några at dessa tankar, som öppna en utsigt i det oändliga — förgäfves! De stora skriftställarne hafva förmåga att vissa ögonblick lyfta er upp till deras ståndpunkt, men deremot kände jag mig nu sjunka, nedtryckas, förnedras af det råa, jordiska i en dålig roman. Författaren förde mig in i palatser och lät mig sedan lefva der i dåligt sällskap. Bättre då den fruktade promenaden derute i i en blandad hop, som åtminstone ej visar sina laster och lyten, gifvande dem fagra namn. Ensligheten i mitt rum var orenad, så tycktes det mig; den hade förlorat sitt doft af friskhet och treflighet och, besluten att trotsa de smittosamma utdunstningarne och värmen derute, öppnade jag fönster och persienner. Dagens hetta hade ej förminskats; aftonen nalkades utan att medföra hvarken dagg eller svalkande vindfläktar; en tät dimma, en blodröd sky