Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 1

fordras, hos dem som öfverlemna sig åt detta far niente, en naturlig fallenhet, ingenio, skulle Neapolitanaren säga; jag har endast motvilligt, med förargelse öfverlemnat mig deråt, naturligtvis kan jag då ej njuta deraf. Att göra intet och att ha ledsamt är för mig ett och detsamma; också hade jag denna heta Junidag tagit mina försigtighetsmått såväl emot solen, som emot ledsnaden — så trodde jag åtminstone — och den trötthet, som är en följd deraf, värre än det strängaste arbete. Fast gardiner och persienner voro omsorgsfullt tillslutna, stal sig dock en klar, mild solstråle bort till mig; bredvid glaset med lemonad och is låg en ny bok lånad af en vän, en roman, berömd, modern, som skulle gifva min inbillning angenäm sysselsättning och låta mig drömma mig i sällskap, då jag tröttnade att tänka mig helt ensam. Låt dem, som förbjuda sig andra, farligare nöjen, låt dem åtminstone få njuta af en god roman. Då man läser andras äfventyr tröstar man sig öfver att ej sjelf ha upplefvat några och fördrager tåligt sitt lifs enformighet och de dagliga sysselsättningarnes ledsamma regelmässighet. Således beredde jag mig att ledsaga någon romanhjelte genom talrika missöden och vidrigheter till ära, lycka, sällhet. Ack! den vännen, som berömt, som lånat mig arbetet, hade skamligen bedragit mig och slutligen kastade jag förargad boken på bordet. Jag är trött vid de så kallade aristokratiska sederna, studerade