Göteborgsposten – 2 juli 1859, sida 1

för hans thron. De ridderliga fransmännen skulle, långt ifrån att glädjas öfver en sådan eröfring, harmas öfver det skändliga sveket mot de förtroendefulla italienarne och den ömkliga roll, som de sjelfva spelat såsom blinda verktyg åt en herrsklysten despot, hvilken vetat att genom klingande fraser och mångahanda slags bearbetningar upptända deras entusiasm i afsigt att befrämja sina egna intressen. Den tid är förbi, då det endast berodde på utgången om ett krig skulle anses ärofullt eller icke. En monark, som för att utvidga sitt välde, skoningslöst trampar nationaliteternas rätt under fötterna, är onekligen en lefvande anakronism, och det slutliga öde, som var förbehållet tidehvarfvets största personlighet, visar till fullo de faror, som äro förknippade med ett sådant förbiseende af tidsandans riktning. Men om han döljer sina eröfringsplaner under hyckladt intresse för den nations lycka och oberoende, hvilken de gälla, om han gång på gång bedyrår att hans uppträdande är fritt från alla egennyttiga beräkningar, och om han ändock begagnar första lägliga tillfälle till att bortkasta masken och bemäktiga sig det land, som så länge lekt honom i hågen, så är det fara värdt att han en gång kommer att bittert plikta för sin upprörande trolöshet. Främmande staters regeringar skola anse honom för en furstlig fribytare, som är vådlig för den allmänna säkerheten och som är beredd att bryta hvarje löfte eller förbindelse, när hans intressen så fordra; och hans egna undersåtare skola blygas öfver att ha låtit begagna sig som redskap för hans ovärdiga planer, och de skola längta efter den dag, som befriar dem från en trolös menedares vanärande herravälde. De begrepp, vi hysa om kejsar Napoleons klokhet, förbjuda oss att tro att han för vinningen af några länder, der han utan tvifvel skulle hatas hjertligt, skulle äfventyra den höga ställning, som det kostat honom så mycken möda att förvärfva och bibehålla. Han har också gjort allt hvad som stått i hans makt för att öfvertyga Europa om att han icke önskar något högre än krigets lokalisering. Han har omsorgsfullt förekommit allt hvad som kunnat tyda på planer för egen räkning och har hänvist italienarna till konungen af Sardinien såsom till den, kring hvilken de böra samla sig. Han sökte i det längsta att genom Monitören försvara sig mot tyska pressens .anfall och han bemödar sig ständigt om att undanrödja alla skäl till missnöje å Englands sida. Under sådana förhållanden är Tyska Förbundets utmanande hållning, som nu hotar att öfvergå till uppenbara fientligheter, ganska anmärkningsvärd. Genom ofta upprepade löften att ej störa Europas fred har Napoleon bundit sina händer, men det tyckes som om de tyska staterna hade god lust att lösa dem. Och om Napoleon verkligen hyser de eröfringsplaner de tillägga honom, kan intet vara honom välkomnare än att de gå offensivt tillväga. Ty då kan han vädja till fransmännens nationalstolthet, till deras fosterlandskärlek och erinra dem om det tålamod, hvarmed han fördragit de mest retsamma förolämpningar och uppmana dem till sjelfförsvar. Fransmännen kunna ej annat än elektriseras häraf; de skola öfversvämma de mångbesjungna deutsche Gauen, deras hästar skola de vättna i Rhen, och sjelfva skola de helt muntert tömma sina glas i de gamla riddarborgarna vid denna förgudade flod. Och när tyskarna då i sin ängslan vädja till Englands vänskap, skall John Bull helt gravitetiskt skaka på hufvudet och peka på de många och långa noter och tidningsartiklar, hvari han rådt sina germaniska vänner att låta de begge kejsarna hållas tills stridslusten förgått och emellertid sitta och röka sina pipor och dricka sitt bier i idyllisk ro. Man har länge, oaktadt de tyska staternas uppenbara krigslystnad, hoppats på fredens bevarande, i anseende till de fredliga tänkesätt man förutsatt hos Preussen. Denna förutsättning har man grundat på prinsen af Preussens karakter, på det engelska inflytandet i detta land, på dess afundsjuka på Österrike, på de preussiska liberalas afgjorda motvilja för ett deltagande i kriget, för försvarande af kejsarestatens reaktionära intressen och på den i Nordtyskland ganska allmänna öfvertygelsen, att Österrikes förlust af dess italienska provinser icke vidkommer Tyskland. Dessa fredsförhoppningar ha lidit en ganska svår stöt genom den oväntade mobiliseringen af sex preussiska armåkorpser, d. v. s. af två tredjedelar af den preussiska hären. De, som söka bevara hoppet i det längsta, hålla väl föra att dot är att madt otralra amallan maha