Göteborgsposten – 29 juni 1859, sida 1

Till döds kunnen J slå mig, men min vilja ha jag för mig sjelf. Jakob har mitt löfte och det be håller han, tills han sjelf ger mig det åter. Men de gör han ej; så mycket känner jag honom. Efter dessa ord gick hon till sitt rum och fråga de föga efter fadrens och den afvisade friarens raseri Jakob hörde och såg intet af allt detta. I si bedröfvelse hade han redan lemnat byn, för att aldri; mera återvända. Med ett hamburgerskepp seglad han till Brasilien och ännu längre, vidt hän öfver d blånande hafven. Men kärleken finner sin väg trot hvarje afstånd. Anna hade snart utforskat hvar Jakob tagit sin kosa och huru ett budskap skull kunna nå honom. Hon skref att hennes förtvifla var omätlig, och att hon med honom ville lemna fa der och hem, äfven om deras väg ledde till förderf vet. Måste hon ock deri för hela sitt lif förblifva så vore detta dock henne kärare än hvarje lycka de lad med Christian. Då Jakob läste dessa ord blef det honom het kring hjertat. Hans bröst höjde sig och en stråle a fröjd trängde ur ögat. Men det varade ej länge. De stackars ynglingen blef allt underligare till mods klara tårar strömmade öfver hans kinder och ha kände sitt sinne blifva likaså vekt som det var i de ögonblick, då han flera år förut blef konfirmerad Nienstädten, och den gamle pastorn välsignande lad sin hand på hans hufvud.