Göteborgsposten – 29 juni 1859, sida 1

han i våra större sjöstäder ser qvinnor, an tingen tvungna af bristen på andra försörj ningssätt eller frestade af en högre dagspenning åtaga sig de tyngsta och mödosammaste arbeten, för hvilka naturen tydligen icke ämnat dem. Så inträffar det esomoftast här i Göteborg, när många hus äro under byggnad, att ett stort antal qvinnnor icke blott slå kalk utan äfven betjena murarne som handtlangerskor. Det är i sanning en lika bedröflig som anstötlig syn att se huru dessa qvinnogestalter vackla uppför stegarne med stora bördor af sten, kalk och murbruk. Ännu mera ansträngande och vådlig för helsan är den härstädes af qvinnor så allmänt verkställda vattenbärningen. Det är verkligen förunderligt att vanan kunnat förlika Göteborgs menniskoälskande innevånare med anblicken af dessa stackars qvinnor, hvilka likt svigtande lastdjur släpa hem sina tvenne vattenspänner. Ins. veta mycket väl att man skall säga att ingen ändring i dessa förhållanden är möjlig, enär den i så stark tillvext stadda sjöfarten med thy åtföljande lossning, jernvägsarbetena m. m. vållat brist på mansdagsverken, samt att man skulle handla orätt emot ifrågavarande qvinnor, om man sökte beröfva dem dessa tillfällen till arbetsförtjenst. Men de ständiga arbetareutvandringarne till Danmark och Norge visa haltlösheten af den första invändningen, då det väl kan antagas att dessa emigranter skulle qvarstannat i fiderneslandet, om de erhållit der skälig arbetslön. Orsaken till det påpekade förhållandet torde derföre vara att söka i den omständigheten att qvinnorna åtnöjt sig med ringare dagspenning. Hvad återigen den förmån angår, som de ifrågavarande arbetstillfällen erbjuda dessa, så frestas man till antagandet att der är någonting ruttet i det samhälle, der qvinnan för att lifnära sig måste åtaga sig arbeten, som både såra känslan af det passande och undergräfva helsan. Ins. vet visserligen att det gifves länder der det står ännu sämre till i detta hänseende. Indianens hustru sköter åkerbruket och förråttar de tyngsta husliga sysslor medan hennes från jagten hemkomne man sofver eller röker sin pipa. I Patagonien, der man icke har ångvagnar eller ens skjutskärror, färdas den resande på så sätt att en resignerad patagoniska bär honom på sina axlar. Men vi, som hvarken äro indianer eller patagonier, borde förhindra medlemmarna af det kön, hvars ära vi sjunga vid våra fester, att förstöra sin helsa genom öfveransträngningen af sina fysiska krafter, derigenom att vi öppna nya kanaler för den qvinliga verksamheten. —2.