Göteborgsposten – 29 juni 1859, sida 1

som synts dem odrägliga under den österrikiska. Alla finna detta helt naturligt, och om uppoffringarna vore ändå större, skulle de vara lika belåtna. Om utländningen, liksom Jerome Paturot, går och söker efter den bästa, icke af republiker utan af styrelser, och om han äfven finner den, skall han icke bli mindre afskydd än han varit under det själsförlamande, byråkr atiska system, som hittills herrskat i Lombardiet. Det kommer sig af känslan eller till och med af intinkten — ja, af den animaliska instinkten, om ni så vill; men det är så ändå. Liksom den grå och den röda rapphönan icke kunna trifvas tillsammans, så kunna några folkstammar det icke; isynnerhet är detta förhållandet med den italienska och den germaniska racen. Dessa kunna aldrig lära sig att förlikas. Men då de icke kunna trifvas tillsammans och ingendera vill gifva vika, måste kampens utgång afgöra frågan. Kejsarens och konungens proklamationer säga begge tydligt nog att italienarna böra göra hvad de kunna för att förvärfva sig sitt oberoende. Uppmaningen har icke varit fåfing, ty under de tvenne sista dagarna ha i endast denna stad öfver fyratusen frivilliga anmält sig. Den militäriska glansen, som utvecklades under de allie: rade monarkernas härvaro har utan tvifvel bi dragit att locka ungdomen, men äfven utar denna skulle kontingenten blifvit betydlig. Et: bevis härpå är Garibaldis framgång, ty har har lyckats samla många rekryter, oaktadt de svårigheter han haft att kämpa mot och de omständigheterna att han icke hade några lysande uniformer eller någon god kost att bju da på. Det är i synnerhet af allmogen i nor ra delen af landet och af städerna både blanc bergen och på slätterna, som vi kunna vänte aktivt bistånd.