Göteborgsposten – 29 juni 1859, sida 1

egde dock en betydlig olikhet rum. Värden var liten till växten, hade försvarlig mage och trindlagdt ansigte. Om han tillfälligtvis betraktade sitt venstra, med träben försedda, ben, tackade han Gud att det högra var i godt behåll och strök sig förnöjd om hakan. Gästen, lång och mager, kunde med lika stolthet betrakta sitt venstra. Han gjorde det dock ej, utan tog sitt tennstop från väggen, fyllde det ur det uppslagna fatet, ställde det med ett välbekomme på bordet och tog plats vid fönstret derbredvid. Knappt hade detta skett förrän värden slutade sin trumning och satte sig bredvid gästen, hvarvid bådas träben svagt sammanstötte. Värden sjelf betalte med högst allvarsam min sin gäst för ölet, SOM denne uppslagit, och tog sig en god klunk. Gästen stack penningarne på sig, drack och sköt det tömda kruset åter till värden. Denne fyllde det och nu betalte gästen i sin tur med de förut emottagna penningarne. Detta uppträde upprepades någon stund i ständigt omvänd ordning, utan att någondera yttrade ett ord. Slutligen förblef stopet orördt emellan båda och höjde nyfiket på sin mössa af hvitt skum. Plötsligt reste sig värden och begynte trumma. Den andre lyssnade en stund, stampade sedan med sitt träben och ropade högt: Klart till batalj! Och som en åska dånade det genom rummet, tills fönstren voro nära att krossas, och värden blef körsbärsröd i ansigtet af ansträngning.