Göteborgsposten – 29 juni 1859, sida 1

q—S mL LHNRELH HH la, som kunde bekomma biljetter voro närvarande, och att dessa såldes till höga priser. Fastän årstiden ej passar för illuminationer, voro Corson, gatorna, som förde till teatern och platsen framför densamma illuminerade. I trots af duggregnet var en stor menniskoskara samlad framför teatern. Då klockan var nära åtta anlände Deras Majestäter, sittande i en öppen vagn och beledsagade endast af sin vanliga eskort, under den församlade mängdens hurrarop. Man skulle trott att entusiasmen hade uttömt sig, men den tycktes mig större än någonsin. Det mre af den sköna byggnaden var naturligtvis upplyst a giorno, och salongen var uppfylld af Milanos högre sällskapskretsar, hvilka utmärkte sig genom prakttulla toiletter. Monarkerna välkomnades här med, om möjligt ännu större entusiasm än utanföre teatern. De qvarstannade ungefär tvenne timmar, under hvilken tid flera depescher lemnades åt kejsaren. HFolkskaran väntade på dem utanföre, och den scen upprepades, som ägt rum vid ankomsten. När man hörde denna vilda entusiasm, kunde man icke låta bli att erinra sig att endast trettio alnar från teatern ligger Casa Cressi, på hvars balkong Victor Emanuel och Karl Albert stodo, sedan de olyckliga händelserna i Augusti 1848 passerat, när tre skott atlossades mot dem från folkmassan nedanföre. Sådana besynnerliga vexlingar äro menniskorna underkastade. Sedan de begge monarkerna aflägsnat sig, lemnade många personer teatern, hvarest trängseln varit så stark, att man hållit på att qväfvas. Detta var en lycklig ingifvelse, ty de fingo bevittna ett nästan lika intressant skådespel på gatorna. Ett detachement afrikanska jägare förde i triumf en österrikisk fana, om hvilken de berättade följande historia. Några zuaver hade hållit vad om att de skulle hämta en österrikisk fana i fiendens läger och lyckats i denna djerfva plan. Jag vet icke om historien är sann; men fanan var der, eskorterad af jägare; det kunde icke bestridas. Konserten slutar förmodligen de glada högtidsdagar, milanesarna firat sedan de blefvo qvitt österrikarna; och det är klokt af dem att akta sig för att förlora hvad de vunnit. Redan i dag draga skaror af frivilliga med trefärgade fanor och musik omkring på gatorna och uppmana yngligarna att sluta sig till dem. Stämningen är sådan att resultatet häraf måste bli gynnsamt. Den 12 Juni. Nu är det afgjordt att vi icke få någon ny upplaga af det namnkunniga anfallet på bryggen vid Lodi. Österrikarne ha, klokare än sina fäder, — måhända de blifvit klokare genom den erfarenhet de förvärfvat vid bryggan vid Buffalora och den vid Magenta — vidtagit det försigtighetsmåttet att forstöra bryggan. Nåväl, der ingen brygga är kan ingen brygga förstöras. Hade detta skett, som ämnadt var 1796, skulle det vållat general Bonaparte stora olägenheter, ty han hade då icke kunnat följa den på återtåg stadda österrikiska armeen hack i häl. Hvad oss angår, så fråga vi icke derefter. Omständigheterna äro mycket olika. Ofvergången af Adda kunde varit en kinkig sak för franska republikens krigshär, hvilken knappast var så stor som en af våra armåkorpser, men den betyder icke något för en armå sådan som de allierades; och dessutom är det icke lika vigtigt för oss