Göteborgsposten – 25 juni 1859, sida 1

om ryktet säger sannt, har han djup känsla af det ansvar hans höga ställning medför. Det berättas att straxt efter den förre konungens död, det nuvarande majestätet uppvaktades af sina farbröder, hvilka, som öfligt var, erbjödo honnom sina tjenster och frågade hvad han önskade at de skulle göra. Konungen svarade att han ville fara till Gaeta. Alla häpnade vid denna förklaring, men grefve Montemolin sade att han ansåg det för sin pligt att säga att Hans Majestäts vistande i Gaeta skulle hafva de olyckligaste följder för honom och hans familj. Hans farbror yttrade sig derefter i samma syftning och tillade att om han framhärdade i sitt beslut att resa dit, ville de icke följa honom och de gåfvo honom tvenne timmar att betänka sig på saken. Efter denna tids förlopp lät han dem veta att han ändrat beslut och ämnade resa till Capo di Monte. Han befallte hela den kungliga familjen att göra sig sällskap och han ämnar qvarstanna der ännu några dagar. Man har redan börjat att utan skäl och billighet klandra konungen för hvad han ännu icke har gjort och fördöma en politik, som han ännu icke förklarat sig vilja följa. Konungen har skaffat sig en ny biktfader, och deri har han gjort rätt, ty den förre lär ha varit en jesuit vid namn Gallo. Vid ankomsten till Capo di Monte sade han att han var besvärad af de många polisens tjenstemän, som omgåfvo honom och att han önskade att de ville aflägsna sig; men denna oförskämda och förderfliga skara ville ej lyssna dertill, ty de hoppades att få fortsätta sitt gamla spel, hvarpå de vunnit och landet förlorat under så många år. Hans Majestät befallte dem då att genast gå sin väg, och de måste draga sina färde. Dessa tecken äro ej dåliga. Det säges att kung Ferdinand (som misströstade om den sons förmåga och erfarenhet, hvilken han genom sin misstänksamhet och en dålig uppfostran nästan urståndsatt att sköta regeringsärenderna) före sin död uppsatt skriftliga instruktioner, hvarefter den unge monarken skulle rätta sig. Troja, presidenten i Rådet, skall ha varit den person, som härvid fornämligast rådfrågats, och de aktstycken, som publicerats efter den nye konungens tronbestigning ha haft ett sådant ursprung. Det är mycket troligt att detta rykte äger grund, ty aldrig har någon regent haft större lust att blanda sig i andras affärer än Ferdinand II, och liksom han varit sin egen minister är det icke osannolikt att han skulle vilja vara sin sons. Han skall ha rekommenderat åtskilliga personer till ministrar åt denne och råden ha verkligen varit så goda att man endast kan undra öfver att han icke sjelf följt dem. Filangieri och Ischitella ha under den sista veckan blifvit kallade till palatset, och som det påstås, fått i uppdrag att bilda en ny minister. Under en öfvergångsperiod skulle Filangieri vara en förträfflig minister. Hans militära energi skulle vara mycket på sitt ställe under början af en ny regime, och, enligt hvad jag hört för flera år sedan, är han en man, som endast vill ingå i styrelsen under vilkor, som sätta honom i stånd att utföra sina reformplaner. Och han yttrade verkligen detta ännu för några dagar sedan. Hvilken politik han skall följa, i händelse han hedras med konungens fortroende, är omöjligt att veta; att den. blir progressiv är säkert, men till hvad grad kan icke afgöras.