Göteborgsposten – 25 juni 1859, sida 1

hon ropade mig ännu en gång tillbaka och bad mig ej säga för någon, hvad hon meddelat, emedan eljest olägenheter för henne lätt kunde uppstå. Jag ga henne härpå intet direkt svar, utan försäkrade blott att jag alldeles ej ville förorsaka henne någon ledsamhet, hvarpå jag lemnade hyddan. Såsnart jag hunnit långt nog för att blifva obe: märkt, stannade jag. Otvifvelaktigt hade jag upptäckt något af vigt. Mannen, äfvensom grannen, voro de. hvilka vittnat emot min bror, och i mitt inre var jag öfvertygad att dessa båda voro de skyldige. Tydligen hade mordet blifvit begånget nära intill det ställe hvarest jag tagit af från stora vägen och om hvilket min bror skrifvit. De båda männen, som fasttagit honom, måste äfven hafva kommit från den smala väg, hvarpå jag nu befann mig. Förmodligen hade de här mördat och plundrat sitt offer, men sedan genom min brors ankomst blifvit fördrifna, innan de hunnit gömma undan liket. Då härigenom ett undandöljande af detsamma blifvit omöjligt, så hade de beslutat att vältra brottet från egna skuldror på en annans, och hade deruti lyckats förträffligt. Sedan jag noga öfvervägt saken, beslöt jag att vänta, tills Matthias Harm anlände, emedan jag tänkte att Kraft måhända vore i hans sällskap, då jag möjligen af deras samtal kunde erfara mera. Jag smög mig derföre sakta bakom hyddan och väntade der ängsligt på utgången. Om en kort stund återvände flickan och med henne två karlar. De inträdde