Göteborgsposten – 25 juni 1859, sida 1

Göteborg, d. 25 Juni 1859: Icke blott Neapels utan hela Europas uppmärksamhet är för närvarande fästad på Ferdinand II:s unge efterträdares handlingssätt. Då han är regent öfver Italiens största stat måste det politiska system han kommer att följa vara af stor betydelse för hela halfön och man söker derfore draga slutsatser af hans obetydligaste åtgöranden. Nedanstående lifliga skildring af förhållandena i Neapel efter kung Ferdinands död af en korrespondent till ,,Daily News, torde äfven intressera våra läsare. Under de sista tvenne dagarna har det varit ett ovanligt lif här i Neapel. Tusentals menniskor ha kommit in från landet för att mätta sina ögon med den märkvärdiga anblicken af en konung, som ligger på sin paradsång. Det har nästan varit omöjligt att passera gatorna närmast palatset, oaktadt kavalleriet dragit fram och tillbaka för att upprätthålla ordningen; men den förherrskande känslan, som uppenbarade sig i denna folkmassa, var att döma af de enskilta iakttagelser jag gjort, nyfikenhet och intet mera. Jag har icke hört något enda uttryck af medlidande, saknad eller tillgifvenhet, fastän menniskan Ferdinand ehuru visserligen icke konungen — hade många vänner. Liket eller det, som utgifves för att vara den framlidne konungens lik, anlände till Neapel lördags natt, omgifvet af en afdelning af litgardet. Så brukade monarken under sin lifstid att tåga in i sin hufvudstad. Kontrasten mellan det förflutna och det närvarande var gripande. Om söndagen öppnades palatsets portar vid vissa timslag för det utanföre väntande folket. På en katafalk under en thronhimmel lågo Ferdinands jordiska qvarlefvor eller det, som gifves ut för att vara det, ty det påstås allmänt att man icke visar liket eller att det blef begrafvet för flera dagar sedan, emedan det redan börjat öfvergå till förruttnelse. Hela ceremonielet har varit i enlighet med den spanska etiketten, om man undantager att man uraktlåtit att tid efter annan fråga den döde hvad han vill göra eller äta. Medan jag skrifver detta tågar processionen från palatset till Santa Chiaras kyrka. Folkmassan böljar likt en sjö rundtomkring palatset, och vid gatorna, som processionen skall passera, är hvarje fönster fullt af åskådare. Om några timmar skall Ferdinand II:s stoft ligga i hans förfäders grifthvalf under kyrkan Santa Chiara. Följderna af hans system öfverlefva honom, och om någon frågar hvilka dessa äro, kan man svara: se dig omkring! Hans motiver och hans handlingar framdragas nu inför en högre domstol än denna verldens. Om några dagar skall det täckelse vara uppdraget, som döljer den nye monarkens politiska åsigter. Det är omöjligt att skildra den här herrskande ytterliga otåligheten att få veta hvad som skall ske; man studerar deras blickar och ord, hvilka ha tillträde till palatset, med en ifver, som blott kan förklaras genom neapolitanarnas långvariga lidanden och det lifliga intresse de hysa för sin nye konungs tillkommande handlingssätt. En ny aera förestår dem — om god eller dålig är ännu obekant, och jag kan lätt fatta den oroliga fruktan, som föranleder förtidiga omdömen och äfven orättvisa. Alla säga att Hans Majestät tiger; han lyssnar till hvad andra säga, och tyckes besinna sig. Af naturen är han icke meddelsam, och nu är han förbehållsammare än någonsin; och 1