Göteborgsposten – 25 juni 1859, sida 1

Ia omslag; sedan vore det alltid tid nog att t skicka efter mannen. Dottren framtog det nödvändigaste till förbindning och jag lade ofördröjligen hand dervid, ty leden var mycket svullen och inflammerad. Nu sände hon bud efter sin man, och jag sade mig vilja uppsöka och sända henne doktorn, såframt han för tillfället befunne sig i byn. Då jag redan var i begrepp att gå, ropade hon mig tillbaka och frågade om jag ämnade att resa till Columbia. Jag sade henne, att så var fallet. Och ni ämnar väl att bege er af helt tidigt i morgon bittida, frågade hon vidare. — Visserligen, var mitt svar. — Hon tvekade några ögonblick, men fortfor sedan: Ni har bevisat mig en stor tjenst, för hvilken jag ej nog kan tacka; derföre vill jag ock göra er en återtjenst. Res ej ensam i morgon bittida på denna väg. Om ni nödvändigt måste bege er ut, så vänta tills ni får sällskap. — Jag frågade hvad hennes mening dermed vore, hvilken fara som kunde hota. Hon fortsatte: Jag fruktar att det i skogen finnes röofvare. Ej långt från detta ställe, hvarest vi togo af från stora vägen, hafva ett par mordgerningar blifvit begångne, och jag har all anledning att förmoda, att det i detta ögonblick finnes elaka menniskor i grannskapet. Hon uppmanade mig enträget att följa rådet och vara öfvertygad att jag derigenom skulle undgå en lifsfara. Jag tackade henne för henhes goda vilja och sedan jag försäkrat att jag skulle hörsamma henne vände jag mig om för att gå. Men