Göteborgsposten – 25 juni 1859, sida 1

samtlige i hyddan, hvilken jag sökte komma så när som möjligt för att höra hvad de sade. Detta lycka des icke. Det dröjde dock ej länge innan de båd männen åter kommo ut och blefvo stående i närhete af mitt gömställe. Alldeles rätt Matthias, sade den ene af dem jag går nu hem och skall vid god tid i morgon bit tida vara i ordning. Hustru din, tänker jag, skal snart bli bra, om blott doktorn får hand om henne. Men jag önskar att han ej komme, fortsatte de; andre; han kunde bli oss hinderlig! — Om ha ock kommer, svarade den förste, så uppehåller ha sig ej länge. I alla händelser kan du hålla honon ur vägen. — Var obekymrad, sade Harm, Ja är öfvertygad, fortfor han, att den unga karlen som hemförde Mathilda, är just densamme, med hvil ken vi ämna att slå oss i affärer. — Jag tror si med ljöd svaret. De samtalade ännu en stund, oci jag hade derunder tillfälle att erfara deras hygglig: afsigter. Jag var det utsedda offret. De hade vi min ankomst varit i värdshuset och hade upptäckt att jag i denna nejd vore fullkomligt fremmande; d höllo före att man ej skulle sakna mig om jag röjde ur vägen. Kraft skulle före dagens inbrott hålla si; beredd, och båda skulle vänta på mig, tills jag an lände, — mörda och plundra mig, bemäktiga sig mi häst och sedan kasta mitt lik i en gammal brunn. Jag begaf mig tillbaka till värdshuset och lycka des att obemärkt återkomma på mitt rum. Min tand