Göteborgsposten – 22 juni 1859, sida 1

0 He Vi ha redan fästat våra läsares uppmärksamhet på det för de allierade gynnsamma omslag 1 den allmännna opinionen, som igt rum i England. Den prononceradt liberala pressen uttalar sig oförbehållsamt för dem, och sjelfva Times finner efter deras sistå segrar det icke lönamödan att kämpa mot strömmen, utan lemnar sina gamla vänner österrikarna i sticket och röstar för Italiens oberoende. Nedänstående artikel visar med hvilken talang det engelska bladet förstår maskera sitt återtåg. Diplomater, som bruka bedöma frågor efter traktaternas bokstaf, måste, äfven om de ej äro afvogt stämda mot Frankrike, luta till dess motståndares sida. Ty då de betrakta frågan från den internationella lagens synpunkt, måste de erkänna att Österrike har rätt. Enligt alla juristers och publicisters påstående har en stat icke rätt att blanda sig i en annans inre förhållanden, och ännu mindre att underblåsa missnöje och uppror inom dess gränser. Ett dylikt handlingssätt kunde försvaras endast ifall dessa inre förhållanden utgjorde en källa till välgrundad oro för dess grannar. Om Österrike får vara i fred för yttre fiender är det all anledning att antaga att regeringen är i stånd upprätthålla lugnet i sina provinser. Lombardiet kan lida, kan bli utarmadt och duka under, men kejsaren kan helt visst sända dit trupper tillräckliga att qväfva alla oroligheter derstädes. På samma sätt räsonnera de, som under sitt vistande utrikes blifva förtroliga med det på kontinenten herrskande sättet att se sakerna. Och dessa personers åsigter bilda den mest skärande kontrast till dem, som mindre beresta engelsmän uttrycka, ÖOfverallt i England hör man frågan afhandlas med lika litet afseende fästadt på fortsatta allianser som på österri-. karnas barbariska framfarande å ena sidan och Frankrikes ärelystna planer å andra sidan. Vi äro öfvertygade om att engelsmännens känslor äro alstrade af tvenne stridiga antipatier. De jubla icke öfver de franska segrarna och de önska icke att österrikarnas motstånd måtte krönas med framgång. Deras neutralitet är, liksom läget af Mahomets kista, vållad af tvenne mäktiga magneters repulsionskraft. Om fransmännens eröfringsplaner misslyckades, men österrikarna kunde förmås i godo att lemnäå Italien, skulle engelska folkets önskningar vara helt och hållet uppfyllda. Det förnekar icke att frågan är italiensk, men det påstår att den icke är uteslutande italiensk. När den ena eller den andra sidans fanatici komma med extrema förslager, önskar engels mannen en lösning af frågan, som ger italienarna det lugn och den goda styrelse de önska, utan att upplösa Europas gamla riken och göra den stora familjen af stater till en nuvarande eller kommande militärisk äfventyrares byte. Men diplomater sådana som t. ex. Sir Hamilton Seymour och Markis Normanby hafva en mera konservativ och antifransk uppfattning af frågan än både landet och pressen. För vår del ha vi längesedan uttalat våra åsigter och vi ämna ej frångå dem. För tre år sedan, när grefve Cavour fäste kongressens uppmärksamhet på Italiens ställning, voro vi de första att föreställa den britiska styrelsen nödvändigheten af att göra den till en europeisk fråga och undanrödja anledningarna till det missnöje, som säkerligen skulle bli orsak till eller förevändning för ett fredsbrott. Under det att fransmännens kejsare sökte ställa sig in hos det franska presterskapet genom att sätta den afskyvärdaste af alla regeringar i stånd att fara fram i Rom, läto vi sällan en månad gå förbi utan att framhålla Kyrkostatens Lelägenhet och yrka på administrativa reformer och i så bestämd ton hållna föreställningar till Wienerkabinettet, att de kunde leda till utrymmandet af legationerna. Vi gjorde anmärkningar mot lord Normanbys partiskhet för hofvet i Florens, vi gillade afbrotteti våra diplomatiska förbindelser med den brottslige konungen i Neapel och beklagade blott att intet verksammare tecken till vårt missnöje var möjligt; och Cagliaris manskap har våra spalter att tacka för den första uppgiften om deras öde och för det konseqventa förfäktändet af deras sak, som slutligen utverkade upprättelsen för deras lidna oförrätter. Men midt under dessa bemödanden ha vi funnit oss föranlåtna att fästa uppmärksamheten på l. faror, som hota från andra håll. Strax efter krimska krigets slut började kejsaren, som på ) den tiden var föremål för mycken beundran och äfven aktning i detta land, att närma sig en monark hvars fiender både han och vi va-: