Göteborgsposten – 22 juni 1859, sida 1

gelska folket, och likväl var.denna ceremoni knappt förbi, innan det i hvarje sällskap i Europa talades om att Ryssland lyckats att upplösa den engelsk-franska alliansen och att det nya förbundet skulle hafva vigtiga följder. Sednare händelser bekräftade de misstankar, som allmänheten då fattat, och vi ha gjort vårt till för att förmå landet att bereda sig för alla händelser. Detta har lyckats, och vår flottas tillvext, förbättringarna i vårt militära system och inrättandet af en betydlig korps af frivilliga skola sätta England i stånd att lugnt betrakta alla utbrott och energiskt uppträda i hvarje kris som inträffar i Europa. Nu tillkommer det oss att öfverväga hvilken politik vårt land bör följa, när den italienska frågan kommer till slutligt afgörande. Under det kriget ännu rasar, och ingen af de stridande makterna erkänner sig besegrad, ålägger oss både vår pligt och vårt intresse en fullkomlig neutralitet. Men hvad skola vi påyrka, i den händelse att de, trötta af striden, samtycka till frågans internationella afgörande? Hvilket ordnande af Italiens angelägenheter borde erhålla en engelsk statsmans bifall? Enligt vår bestämda öfvertygelse detta lands fullkomliga oberoende af hvarje utländsk makt och dess befrielse icke blott från främmande staters öfverherrskap utan äfven från deras inblandning i dess inre angelägenheter. Hvad än resultatet blir af detta krig, är det tydligt att Österrike aldrig kan tvinga Lombardiet att intaga dess fordna ställning. De punkter af 1815 års traktater, som angå de i kriget invecklade delarne af Italien, äro upphäfda. Vi kunna derföre begära att Lombardiet får en egen styrelse under stormakternas beskydd, hvilken icke skall vara beroende af någon stat. Då österrikarne äro inskränkta inom deras eget område, skola Toskana, Parma och Modena bli i tillfälle att välja den styrelse de önska. Den nye konungen af Neapel skall sannolikt, när han ej mera har hopp om österrikiskt bistånd, regera i ofverensstämmelse med sitt folks önskningar. I Kyrkostaten skola de hufvudsakliga svårigheterna vara att besegra. Der täfla Frankrike och Österrike med hvarandra om den allrasämsta italienska regerings ynnest. Kyrkostatens ockupation var den förstå förevändningen för kriget, och likväl uppmanar general Goyon romarna att afhålla sig från demonstrationer till förmån för den sak, för hvilken hans herre strider. Om någonsin England inbjudes att deltaga i ordnandet af Italiens angelägenheter, borde detta oriktiga handlingssätt erhålla sin tillbörliga portion af tadel. Åtminstone skola vi som ett fritt protestantiskt folk kunna fordra att påfven i likhet med sin apostoliske företrädare endast blir biskop af Rom, och att hans olyckhga folk får tillstånd att tillegna sig de municipala institutioner och den administration, som de länge önskat.