Göteborgsposten – 18 juni 1859, sida 1

Men jag ser att jag betydligt kommit från min förklaring och kommit in på ett ämne, hvilket jag långt senare tänkt utförligt behandla. Alltså ett voltigesprång — och jag är åter vid orsaken till mitt dröjsmål. Ryckt som jag således blef från staden, huru kunna skrifva egentligen om densamma? Jag måste således dröja. På mina promenader — du vet att jag på det högsta älskar motion — har jag dock kommit att göra ett par pesök i staden, och ber dig derföre nu med mig betrakta Göteborgs hvardagsfysionomi. Det är så mycket nödvändigare att jag låter detta blifva föremålet för min epistel denna gången, som jag sjelf och troligtvis du äfven genom mitt förra bref, fått en alltför sket åsigt om Göteborg, sådant jag såg det under en helgedag, belyst af en nästan afrikansk sol, som öfverallt mattade och dref dess innebyggare att söka svalka inom murarne. Vid jemförelsen emellan Göteborg under en helgedag och en hvardag ser man genast att Göteborg är en verklig affärsstad. Man har icke här någon Norrbro, der lättjan församlar sig, för att i granna drägter se och låta sig ses, der man med långsamma steg går och väntar något venement (en utter i Norrström, en kullstjelpt båt eller en öfver barrieren fallen person); här har hvarje person sitt mål, som han oförryckt söker nå: hvar och en är en liten om än aldrig så obetydlig kugge i det stora hjul, som med ett godt vattenfall och strandsittarnes savoir faire gjort Göteborg till Sveriges första handelsstad