Göteborgsposten – 18 juni 1859, sida 1

mer att han då ägde en mäktig bundsförvandt i Ryssland och icke någon fiende i Frankrike. Att en furste med dylika, som man kallar det, ridderliga tänkesätt skulle använda all upptänklig möda och alla disponibla kapitaler för att göra sina härar talrika och fruktansvärda, ligger i sakens natur. Den militära organisationen i Osterrike blef också höjd till skyarna och armeen förklarad oöfvervinnerlig — innan kriget bröt ut. Sedan ha loftalen deröfver blifvit betydligt mattare; endast i Guilays depescher förekomma de lika granna som någonsin. Det kan visserligen icke nekas att den österrikiska hären haft betänkliga svårigheter att kämpa mot, att himlen sjelf genom de så mycket omskrifna regnskurarna hindrat deras marsch mot det obefästade Turin etc. Men detta oaktadt ligger det i öppen dag att den ej motsvarat sin kejserlige herres förväntningar. Då han utfärdade sitt stolta ultimatum och lät sina trupper rycka in på det piemontesiska området förutsåg han väl ej detta deras snara och bedröfliga återtåg, ty huru svår Österrikes financiella ställning är, kan dock väl ingen grund finnas för påståendet att de österrikiska trupperna gingo öfver Ticino endast på det att de måtte kunna lifnära sig på piemontesarnes bekostnad. Det gifves visserligen ett sätt, hvarpå de skulle kunna åtminstone till skenet hjelpa upp affärerna, såsom t. ex. om de förklarat de förlorade bataljerna för segrar, låtat Guilay falla i onåd och gifvit honom ut för att vara ett dumhufvud, en poltron, en förrädare eller något i den vägen och förkunnat att sakerna skulle taga en annan vändning, när det kejserliga majestätet hunnit öfvertaga befälet öfver armeen i egen person. Men nederlagen förblifva nederlag, om man också sjunger tedeum öfver dem, reträtten kan icke förnekas, och förlusterna äro lika kännbara om de offentliggöras eller icke. De allierades segrar öfver de dem nästan alltid öfverlägsna kejserligt-kungliga trupperna torde vara föranledda icke blott af soldaternas naturliga tapperhet och härförarnes skicklighet, Napoleon III:s administrativa förmåga och Victor Emanuels elektriserande hjeltemod utan äfven, och i främsta rummet af den id, som eldar krigarne. OÖOsterrikarne kämpa endast för att tillfredsställa sin monärks herrsklystnad, ty deras fädernesland skulle sannolikt bli starkare och lyckligare om det blefve qvitt Lombardiet-Venedig; och många af dem som gå och gälla under namn af österrikare tillhöra nationer, hvilka liksom italienarne sucka under den herrskande germaniska racens ok. Men sardinarne kämpa för att befria sina förtryckta stamförvandter, och fransmännen deltaga i denna kamp med en entusiasm, som hvarje annat folk endast vore mäktigt af, ifall det vore fråga om dess egen befrielse. Och vi måste erkänna att om något kan försona menniskovännen med det af så många och fasansfulla olyckor uppfyllda kriget, så är det den, som vi hoppas, ej ogrundade förhoppningen, att det skall öppna en ny aera aflycka och storhet för det under så många århundraden förslafvade Italien.