Göteborgsposten – 18 juni 1859, sida 1

Göteborg, d. 18 Juni 1859 Om, såsom den lysande framgång, de allierade haft under de sista veckorna, gifver anledning att förmoda, det närvarande kriget kommer att göra ett efterlängtadt slut på det österrikiska väldet i Italien, skola italienarna hafva att tacka för sin nationella sjelfständighet näst Gud icke fransmännen, icke sardinarna, icke Victor Emanuel, icke Napoleon, icke Garibaldi, icke Cavour utan den kejserliga österrikiska styrelsen. Ty ända sedan Lombardiet och Venedig på Wienerkongressen, hvarest monarkerna med det mest obeslöjade förakt för nationaliteternas rätt delade länder och folk mellan sig, tillföllo Österrike, har den handlat såsom om den velat gora sig omöjlig. i Italien. Den har icke blott genom ett onaturligt och för hvarje ädel nations sjelfkänsla kränkande centralisationssystem, genom de vigtigare embetenas öfverlåtande åt tyskar och en orättvis beskattning närt och stegrat hos innevånarne i dessa länder en längtan efter befrielse från ett så förnedrande omyndighetstillstånd, som i längden måste bli farlig för deras välde; utan den har äfven genom att tillskansa sig ett orättmätigt inflytande öfver nästan alla Italiens till namnet sjelfständiga stater utsatt sig för misstankan att vilja göra hela den sköna halfön till ett appendix åt det österrikiska kejsaredömet. Derigenom har den sjelf skadat sina intressen mer än den outtröttligaste revolutionära propaganda skulle kunnat och gjort österrikarnas fördrifvande ur Italien till alla italienska frihetsvänners lösen. Och genom sin halstarrigaå vägran att göra den ringaste ändring i sitt förhatliga system, har den i ordets egentliga bemärkelse, gifvit Frankrike och Sardinien vapen i händerna mot sig; ty dessa ha haft full anledning att uppträda som det förtryckta Italiens målsmän. Hade Österrike gått in på deras i sanning billiga fordringar, skulle det förblifvit i oqvald besittning af sina italienska provinser, och inga sardinska eller franska trupper skulle vågat att gå öfver Ticino, enär Österrike i detta fall skulle varit den förorättade parten och kunnat påräkna icke blott hela Tysklands utan sannolikt äfven Englands aktiva bistånd. Men Österrike gick med exempellös blindhet sitt öde till mötes. Den tid var kommen då det Habsburgska huset skulle lära att icke några traktater, de må vara undertecknade af än så många lysande namn, kunna qväfva nationalitetskänslan i folkens bröst och att regenterna äga icke blott rättigheter utan äfven pligter, som icke strafflöst kunna brytas. Kejsar Frans Josef har ej kunnat vara okunnig om att ett starkt missnöje länge herrskat 1 flera af de länder, som ett oblidt öde lagt under den österrikiska spiran. Men i stället att undanrödja anledningarna till detsamma, har han endast varit betänkt på att förekomma dess utbrott genom samlandet af ofantliga truppmassor, för hvilkas underhåll oerhörda skatter måst påläggas, och vidtagandet af stränga åtgärder, hvilka icke kunnat annat än stegra den allmänna förbittringen. Han är en af dessa furstar, som sätta en ära i att icke låta tala vid sig. Diplomaternas föreställningar och undersåtarnas bönor äro lika förspillda på honom, ty han förlitar sig blindt på de kanoner och bajonetter han har att disponera. Stolt i minnet af de lyckligt bekämpade uppror, som skakade hans thron under hans första regeringsår, tilltror han sig att kunna trotsa både yttre och inre fiender och glöm