Göteborgsposten – 8 juni 1859, sida 1

modan, att äfven han icke var fri från den falska föreställningen att den kristna religionen har något att frukta af vetenskapen. Han uppmanade, som vi redan en gång anfört, sina åhörare att itrots af naturforskarnas uppgifter hålla sig fast vid den tron att stjernfallen voro verkliga fallande stjernor, att soloch månförmörkelserna samt kometerna alltid bebådade vissa olyckor etc. Ins. gör den kostliga anmärkningen att Luther, då han i sin predikan på trettonde dag jul varnar sina åhörare för att rådfråga de många slags spimän och svartkonstnärer al begge könen, hvilkas olika genrer utförligt skildras, ej kan sägas befrämja vidskepelse och vantro. Detta beror uppenbarligen på en förvexling af skilda begrepp, ty Luther söker visserligen afhålla sina åhörare från att bruka trolldom, men han underhåller deras vidskepelse derigenom att han erkänner häxerikonsternas öfvernaturliga krafter. Vår uttalade förmodan att dylika ställen i Luthers bland allmogen så allmänt spridda postillor utgöra farliga stöd för den vidskepelse, som nyligen uppenbarat sig i norra Sverge, behagar ins. stämpla som en opassande och lättsinnig beskyllning. Dessa ord kunna ej annat än återfalla på ins. sjelf. Hvem bland oss erkänner icke att Guds Ords herrliga sanningar gifvit anledning till de mest beklagansvärda förvillelser? Kan då ett liknande antagande om den menniskan Luthers villomeningar anses ,,opassande? Genom att fordra blind vördnad för dessa reformatorns misstag i frågor, som icke stå i något närmare förhållande till den lära han predikade, söker man att bana vägen för den lutherska papismen och dess vilseledande auktoritetstro. Betydligt haltar ins:s jemförelse mellan vår ofvannämnda förmodan och de påfviskes antagande att vederdopet och bondupproret vållats af Luthers lära, då dessa föranleddes af en förvrängd tolkning utaf de heliga sanningar, som reformatorn framställde och icke af några hans egna villfarelser. Ins. vågar förneka att Luthers omdömen öfver påfven och det romerska presterskapet voro orättvisa och stridande mot den kristliga kärleken och fördragsamheten, samt tillägger att de kunna lika väl användas i våra dagar som i reformatorns. Ins. är således villig att underskrifva Luthers yttranden att ,lika så litet som Kristus är och icke är Kristus på en gång, lika så litet kan en munk eller messare vara kristen och att, ,påfven har satt sig i Kristi ställe; jag önskar att han sutte i djefvulens ställe; många andra vida anstötligare att förtiga, som vi ansett oss ej böra anföra, då vi skrifva for en allmänhet, som ej delar ins:s och hans själafränders smak för ,kraftord. Vi böra vara tacksamma mot den oförgätlige reformatorn derföre att han afslöjade de påfund och villomeningar hvarpå påfvedömet var grundadt och återförde läran till dess ursprungliga renhet, men icke för att han förnedrade påfvedömets högheter genom oqvädinsord och förbannelser. Genom stora ord slår man ingen ihjäl, säger ett gammalt ordspråk, och dessa utfall skulle helt säkert icke gjort det påfliga väldet det ringaste afbräck, om icke reformatorns kraftiga och oemotståndliga bevisning blottat dess svaga sidor. Det är till och med sannolikt att lutherska läran skulle gjort ändå större framsteg, om ej Luther af stridens hetta förledts till dessa oberätti